Karl Ove Knausgård: Min kamp 6

Den sista boken i Karl Ove Knausgårds väldiga roman "Min kamp" är den mest krävande att läsa. Inte så mycket för omfånget, förvisso drygt 1 100 tättskrivna sidor, utan för att det essäistiska och teoretiska innehållet styckevis tar över framställningen i betydligt högre grad än tidigare. Men, det måste sägas direkt, läsaren får därmed ett viktigt bidrag till förståelsen av vad det egentligen är Knausgård har föresatt sig att göra med detta magnifika 3 600 sidor stora projekt. Samtidigt är sjätte boken nog också den roligaste, med dråpliga skildringar av såväl semesterresor som livet som koloniägare.

Inledningsvis kopplar han greppet direkt. Vi förs in i hans vardag i Malmö, välbekant från de tidigare böckerna; ett intensivt men i grund och botten ganska vanligt familjeliv beskrivs.

Första boken i "Min kamp"-sviten är på väg att ges ut i Norge och Knausgård skickar manuset till de närstående personer han skriver om. Hans farbror – i boken kallad Gunnar – reagerar mycket kraftfullt mot framför allt beskrivningen av hur författarens far möter döden i stor misär, gravt alkoholiserad.

Gunnars reaktion skakar om Knausgård ordentligt. Dels aggressiviteten i sig, dels hans argument. Han säger nämligen att det Knausgård har skrivit helt enkelt inte är sant.

Eftersom detta nu ändå är en roman kunde man tänka sig att det inte skulle vara alltför bekymmersamt. Men för Karl Ove Knausgård är denna tanke förödande. Han frågar sig: Hur vet han egentligen att det han skrivit stämmer? Minns han kanske fel?

I och med detta glider boken över i ett resonemang som har att göra bland annat med textens verklighetsanspråk. Det framgår som helt klart att poängen med hela det här verket är att det ska vara sant. Inte i varje detalj förstås, det förstår alla som läser, och en del namn och platser är ändrade av hänsyn. Men ändå: det ska vara en beskrivning av verkligheten, annars faller hela idén. Så tror jag man måste förstå Knausgård.

Här övergår boken i en ren essä, som sträcker sig över flera hundra sidor, för att så småningom åter landa i vardagen, där han skriver öppet och gripande om hustrun Lindas psykiska sjukdom.

Essäns huvudsakliga ämne är Adolf Hitlers ungdomsår. Eftersom Knausgårds verk heter som det gör har en underliggande fråga hela tiden varit vad kopplingen till Hitlers "Mein Kampf" egentligen är. Här kommer ett svar. Relationen mellan de två verken med samma namn är inte självklar, men den som letar kan hitta meningsfulla jämförelsepunkter.

Essän ger för det första en intressant beskrivning av Hitler, för det andra i förlängningen en förståelse av Knausgårds grundläggande uppfattningar om människor och samhället.

När Knausgård skriver om Hitler gör han det i polemik mot en auktoritet som historikern Ian Kershaw, som enligt Knausgård tolkar Hitlers ungdomsår i ljuset av en senare kunskap. Knausgård försöker sätta sig in i hur Hitlers väg till makten måste ha tett sig då. Det kanske märkligaste är att han så länge var en absolut obetydlig figur. I tjugoårsåldern saknade han allt, umgänge, arbete, bostad. I trettioårsåldern stod han fortfarande vid sidan av nästan allt.

Men så gjorde han en upptäckt. Det visade sig nämligen att han hade en talang: att tala inför folk. Ett möte uppstod, men aldrig med en enskild, utan med massan.

Vad var det som hände? Någonting i Adolf Hitlers inre värld gav genklang i det stora sammanhang han befann sig i. Knausgård menar att ska vi förstå nazismens framväxt måste vi inse att det var en rörelse som byggde på framtidstro, en stark känsla av gemenskap, på en tro att det var det rätta. För Knausgård är känslan det viktiga, vare sig han skriver om nazismen eller om sig själv. Vad för krafter kan åstadkomma en sådan ohygglig mentalitetsförändring som den i 30-talets Tyskland, är hans viktiga fråga.

Han drar en parallell – av lätt förstådda skäl provocerande i Norge – mellan känslan i Tyskland på 30-talet och känslan i Norge efter Utöya. De måste vara av likartat slag, menar han.

Knausgård beskriver "Mein Kampf" som en sluten bok, inskränkt, småaktig, fördomsfull – den talar inte till någon.

Knausgårds "Min kamp" är motsatsen. En så långt författaren förmår öppen bok, som vill etablera kontakt med läsaren. Med den enskilde – det tror jag är hans stora drivkraft. Och det är detta han lyckas med i så oerhört hög grad när romanen är som bäst.

Det framgår med all tydlighet att Knausgård har en stark och grundläggande tro på ett möjligt möte människor emellan. Det är ljuset i hans ofta mörka och drabbande samtidsbild.

Och han tror att människor innerst inne är lika. Ja, inte bara tror. Han visar det i sin roman.

Han har delat ett liv.

Jag är tacksam att få ha tagit emot.