Mitt eget modeintresse vaknade för sent för att jag ska ha en relation till Margò Fallai. Hon drev sin modekedja Boutique Margot i Göteborg, Malmö och Stockholm på 70-talet, öppnade Yves Saint Laurents första butik i Beverly Hills och etablerade så småningom Versace i New York på 80-talet.
Men man behöver inte känna till henne för att fascineras av den här självbiografin, nedskriven av modejournalisten Karina Ericsson Wärn. Hennes förhållande till Margò Fallai är av det mer personliga slaget med en mamma som jobbade extra i Boutique Margot. Författaren har alltså egna minnesbilder av den välklädda Margò, förbiglimtandes i butiken eller leendes på vimmelbilder i Svensk Damtidning.
I en tid då svensken i gemen gick klädd i träskor och jeans etablerade Margò Fallai modebutiker som sålde utvalda plagg från kollektioner av Dior, Yves Saint Laurent och Sonia Rykiel. Man kan fråga sig hur hon vågade, men här får vi möta en affärskvinna med starkt självförtroende och stort driv.
Som ensambarn till två pälshandlande och frånvarande föräldrar hade Margò Fallai en känslomässigt fattig uppväxt. Barnflickor kom och gick och utbildningen inhämtades på internatskolor. Till en början hade hon inga planer på en karriär inom mode, utan påbörjade en doktorsavhandling i psykologi efter en rekordsnabb fil lic. Hon bedrev sitt forskningsarbete parallellt med jobb som fotomodell men stack ut i universitetsmiljön i sin glamorösa look och upplevde sig inte särskilt uppskattad. Efter att hon uttalat sig negativt om handledningen vid universitetet i en artikel i Kvällsposten, blev stämningen så fientlig att hon lämnade det akademiska livet bakom sig.
Istället tog hon över föräldrarnas butik och nischade den på lyxigt mode. Hon designade och producerade också egna kläder som kom att bli mycket uppskattade, bland annat av skådespelerskan Marlene Dietrich som blev en trogen kund. Så småningom erbjöds Fallai att starta Yves Saint Laurents första butik i Beverly Hills, där hon tillbringade några år innan hon gick vidare till att öppna Versace-butik i New York.
Det är rolig läsning! Margò Fallai verkar fullkomligt orädd, vare sig det gäller affärsmässiga beslut som att satsa stenhårt på smoking för kvinnor i Beverly Hills (ett kontroversiellt, men självklart rätt beslut) eller mer privata äventyr som att lära sig flyga och segla. Hon påpekar gång på gång att hon alltid får sin vilja igenom och berättar, kanske lite stolt, att hon anses hård i affärer.
Sen uttalar hon sig kategoriskt om svenskars och amerikaners klädsmak (i båda fallen undermålig), om den svenska modescenen (inte heller något vidare) och om kvinnor i allmänhet (trångsynta och fulspelande). Någon rakt igenom älskvärd person ger hon inte intryck av att vara, men det är jag rätt säker på att hon ger blanka sjutton i.
Berättelsen väjer inte heller för två äktenskap som går i kras, en makes drogmissbruk eller dotterns anorexi. Trots det känns det inte som att man kommer Margò Fallai särskilt nära. Tempot är högt och reflektionerna går sällan på djupet. Fallais liv går i ett rasande tempo och det gör berättelsen också.
Därför kan jag känna ett sug efter författarens röst. För mig hade läsningen berikats med Karina Ericsson Wärns minnesbilder och analyser inflätade i berättelsen. Kanske kan man hoppas på en kommande biografi utan Fallais kontrollerande hand? Hennes liv inbjuder verkligen till det.