"Det är aldrig det som man oroar sig för som till sist verkligen inträffar. De verkliga katastroferna är alltid annorlunda - oanade, omöjliga att förbereda sig inför, okända".
Så funderar Julia som snart ska fylla 12 år. Hon bor i Kalifornien med mamma och pappa. Julia lever i en katastrofal tid. Jorden har drabbats av en "insaktning". Klotet snurrar allt långsammare. Dygnen blir längre och längre, klimat förändras, gravitationen tilltar, fåglar dör, valar strandar och tidvattnet beter sig allt mer våldsam.
Trots lugnande besked från myndigheter förstår människor att detta är ett långsamt utslocknande av allt liv på jorden.
Som undergångsberättelse är detta en sällsam roman. Vacker och fruktansvärd på en och samma gång. Den amerikanska författaren Karen Thompson Walker sätter relationerna i centrum framför dramatiskt starka känslor. Eftersom insaktningen är en långsam process, sker en gradvis anpassning bland människorna. Vardagslivet fortgår därför ständigt så gott det är möjligt. Även i dödens närhet måste människan överleva.
I centrum finns Julia och hennes möte med tonårstiden och kärleken. Hon funderar över livet och drömmer om en framtid som tveksamt kommer att infinna sig. I romanen associeras det till klimat- och miljökatastrofer. Men jag är ganska säker på att det är en annan slags katastrof som stått modell för Karen Thompson Walker. Parallellerna till Anne Franks dagbok är slående. Barnet, nästan tonåring, klaustrofobiskt fast i en tragedi som människor successivt kommit att acceptera. Mest för att de inte har några andra möjliga alternativ till buds. Den politiska katastrofen i en diktatur där empatins rotation minskar med förödande konsekvenser.
"En tid för mirakel" är en berättelse som smärtar och berör. Och man behöver alls inte associera till jordens undergång. Katastrofer som denna har ägt rum redan, sker samtidigt med oss och kommer att återupprepas gång på gång. Det är som Julia säger: "De verkliga katastroferna är annorlunda".