Regissören Joe Wright slog igenom med en snygg adaption av Jane Austens "Stolthet och fördom". Nu har han gett sig i kast med ännu en fantastisk och komplex bok, Ian McEwans "Försoning".
Romanen berättas från olika perspektiv och är uppdelad i distinkta delar. Den startar på 30-talet i England där överklassflickan Cecilia inleder en kärleksaffär med sonen till en av tjänstefolket. Oskyldigt anklagad för våldtäkt av Cecilias yngre syster Brione sätts han i fängelse. Sedan kommer andra världskriget och frigör honom. I filmens avslutande del möter vi Brione som gammal firad författare som i sin senaste bok återupplever händelserna.
Joe Wright och hans manusförfattare försöker väva ihop allt till en helhet. Det sker på bekostnad av nerven i de psykologiska utforskningar av känslolivet som Ian McEwan ägnar sig åt. Joe Wright är en väldigt elegant regissör. Det ser snyggt ut och filmerna andas en slags storhet. Men det finns också en tendens att hans bilder upplevs distanserade, nästan lite kalla.
Det är så det känns i "Försoning". En film om så omtumlande människoöden borde verkligen kännas mer. Även skådespeleriet känns distanserat. Hyllade nykomligen James McAvoy syns ju snart överallt ("Last king of Scotland", "En ung Jane Austen") men har svårt att leta sig in i mitt hjärta.
Därför kommer slutupplevelsen som en chock. I några få korta scener på slutet släpper Joe Wright på tyglarna och jag blir fullkomligen översvallad av känslor. Precis som filmens Brione som under ett helt liv burit på en stor skam för att på äldre dagar försöka nå försoning drabbas jag under filmens sista minuter av ett slags katarsis.
Ärligt talat vet jag inte om det beror på en genialiskt uträknad dramaturgi eller en lyckad kombination av bok och filmupplevelse. Men jag minns det fortfarande. Det känns fortfarande. Och för varje återupplevelse känns det som om filmen, boken och historien växer.