Helene Schjerfbeck fick sitt stora genombrott sent i livet. Rakel Liehu beskriver den långa vägen dit.
NY BOK
Vi känner henne inte minst genom de många märkliga och inträngande självporträtten. Sina motiv hämtade hon i sin närmaste omgivning: människor, blommor, frukter och natur.
Periodvis levde Helene Schjerfbeck i självvald isolering medan hon utvecklade ett modernistiskt formspråk där det abstrakta paras med en avklarnad sensibilitet. "För konsten är hejdlös, svartsjuk. Den vill ha dina dagar och dina nätter", säger Helene Schjerfbeck i den roman om hennes liv som Rakel Liehu har skrivit och som välförtjänt har nominerats till Nordiska Rådets litteraturpris.
Det är en vansklig uppgift att göra fiktion av verkliga personers liv. Det kan om det vill sig illa resultera i intetsägande idolporträtt där den devota dyrkan av personen i fråga är det mest framträdande draget. Det kan också landa i ett slags illustrativ kitsch där sensationslystnaden och rovdriften på det privata lurar i vassen på var och varannan sida.
Men den finska författaren Rakel Liehu visar hur man på ett intelligent och intressant sätt kan levandegöra både liv och konst på ett sätt och ändå värna om huvudpersonens mänskliga och konstnärliga integritet.
Hon har skrivit en över 500 sidor lång roman om den finländska konstnären som redan som mycket ung började måla men först sent i livet fick sitt genombrott. Här i Sverige blev hon känd för en större publik i samband med en utställning 1937. De sista åren tillbringade Helene Schjerfbeck i Sverige där hon också dog 1946, 84 år gammal.
Det märks att Rakel Liehu också är poet. Det är med upplöst kronologi och ett prosalyriskt anslag som hon gestaltar liv och konstnärskap. I långa stycken förefaller romanen att både till form och innehåll vilja harmonisera med Helene Scherfbecks bildkonst.
Framför allt är romanen en studie i skapandets villkor och det kreativa arbetet: att ständigt tänka i ljus och form, att utforska världen med pensel och färg, pröva, ompröva och strängt förkasta. Inte minst gestaltar Rakel Liehu Helene Scherfbecks både inre och yttre kamp för att hitta sitt uttryck.
Till romanens förtjänster hör att man får en inblick i tidens konstvärld och patriarkala klimat så som det nog måste ha upplevts utifrån ett kvinnligt perspektiv. "Utan min palett hade jag varit död", konstaterar den åldrande Helene Schjerfbeck.
Och man tror henne efter att ha läst Rakel Liehus känsligt undersökande roman som gör läsaren delaktig i ett konstnärskap där målaren "är Öga. Och Tanke".