Kaj Schueler: Torgny om Lindgren

Han är författaren som aldrig vill bli ”misstänkt för att skriva sanningen”. Som hävdar att det inte går att säga något intressant om tillvaron annat än i paradoxer. Som tagit pölsan till filosofiska höjder.

Kritikerhyllad, prishöljd, älskad av sina läsare.

Till hans 75- årsdag – i morgon, den 16 juni – kommer intervjuboken ”Torgny om Lindgren. I samtal med Kaj Schueler”.

Schueler gjorde sin första intervju med Torgny Lindgren för Svenska Dagbladet i maj 1982, efter det stora genombrottet med romanen ”Ormens väg på hälleberget”. För bokprojektet har de fört samtal under de senaste fem åren, sittande i skinnsofforna i det lindgrenska vardags-/arbetsrummet i prästgården i Tjärstad eller i bil på väg till Lindgrenland i Västerbotten.

Författarskapet och vad i Torgny Lindgrens levnadshistoria som haft inverkan på det skulle stå i centrum. Det blev också en hel del om filosofi, musik, politik, religion, arbetet i Akademien. Och naturligtvis om barndom, lungsot, bildningsgång.

Jag läser förundrad om allt som hände när Torgny bara var 13 år. Då blev han friskförklarad och flyttade hemifrån för att gå i realskolan. Då började han läsa de tyska 1800-talsfilosofer som sen följt honom genom liv och skrivande. Då fann han hos Ekelöf en världsåskådning som överensstämde med hans egen: ”Denna ambivalens, fältet mellan gott och ont, vitt och svart”.

Att delningen mellan Väst- och Östyskland inspirerade till bröderna i ”Hummelhonung” bekräftas åter, men att de första aids-rapporterna blev den utlösande faktorn när ”Ljuset” skrevs visste jag inte. Och vem har noterat att genetiken som fenomen för första gången i svensk litteratur togs upp i ”Skrämmer dig minuten”?

Torgny Lindgren är en av de finaste humorister jag vet, och nog bidrar hans ironiska livshållning till att göra tillvaron uthärdlig. Dessutom kan han vara pratsam på det mest underhållande sätt, men vänta inte att han ska tolka sina egna verk!

”Jag ser skrivandet som något jävligt privat. Så snart jag pratar om mitt eget skrivande och mina egna texter känner jag min integritet hotad.”

Det är ju i böckerna han uttrycker sin livssyn, förmedlar ”något tänkt”. För formen, som är oerhört viktig för honom, är musik en rik inspirationskälla och rondot ett ideal.

En intervju med Torgny Lindgren blir läsvärd för att han alltid har väsentligheter att komma med, därtill så mästerligt formulerade som bara den förmår som har sina texter slutgiltigt färdiga i huvudet innan de fästs på papper.

Så inte behöver någon bli besviken på vad Torgny har att säga om Lindgren men faktiskt lite på den erfarne kulturjournalisten Schueler. Han ställer frågor som han egentligen redan fått besvarade, han kan abrupt byta samtalsämne när Torgny just kommit in på något som läsaren gärna velat få fördjupat.

Jag tycker också att han alltför ofta utgår från och citerar vad andra skrivit och sagt, framför allt SvD-kollegan Tom Hedlund. Schueler får rentav rådet/uppmaningen av Torgny att själv synas mer i texten.

Över huvud taget passar fråga/svar -upplägget Torgny illa, eftersom han helst följer egna tankebanor och styr samtalet efter eget skön.

I kronologisk ordning avhandlas Lindgrens tidiga författarskap, från debuten med diktsamlingen ”Plåtsax hjärtats instrument” 1965 till romanen ”Skrämmer dig minuten” 1981. Att lyfta fram detta är visst befogat, men det är knappast rimligt att det upptar mer än halva boken.

Inte mer än 109 sidor ägnas därmed de tyngst vägande verken, från ”Ormens väg på hälleberget” till och med ”Minnen” från 2010.

Den sinnrikt skiktade triptyken ”Hummelhonung”, ”Dorés bibel” och ”Pölsan” får inte stort utrymme. Där får jag en känsla av att Schueler – med benäget bistånd av Lindgren – förlorar greppet.

Något väldigt intressant och spännande framkommer dock: att pölsan för Torgny Lindgren är en symbol för något han eftersträvar: en formlöshet som i sig själv är en form och inrymmer allt.

Äkta ödmjukhet eller falsk blygsamhet? Det har man ofta anledning att undra när Torgny Lindgren i intervjuer ska uttala sig om sina böcker. Ömsom det ena, ömsom det andra, vill jag svara i enlighet med paradoxens princip.

Viktigare för hans läsare är dock detta memento: ”Det är skrivet mellan raderna i allting som jag gjort: tro mig inte, tro mig inte, men tro på mig.”