Med sedvanligt uselt morgonhumör, som brukar hålla i sig resten av dagen, vägrar kriminalkommissarie Carl Mørck att ta i det nyanlända fallet på hans ynkliga källarbord i "Journal 64". Fjärde boken i Jussi Adler-Olsens hyllade krimserie om cold case-avdelningen Q i Köpenhamn.
"Han hade ju för fan precis kommit" tänker rasande rivjärnet Carl, som likväl aldrig exploderar. Trots kollegan Assads myrtenstinkande städskrubb till kontor med muslimska radioböner som låter som en blandning mellan "delfiners parningsrop och en gospelkör". Trots führerförnumstiga kollegan Rose som kör bil som en räfsa, gud vet med vilken sina multipla personligheter.
Charmen är att Carl Mørck aldrig exploderar: han imploderar. Och bara mer och mer just på grund av Assad och Rose. Det är just komiken mellan den osannolika, totalt oförenliga, helknasiga trion som gör böckerna så sagolikt, komiskt underhållande - och som får vissa läsare att sky dem.
I övrigt är Adler-Olsen fena på att göra gårdagen brännande aktuell. I nya boken tangerar dansk gårdagshistoria vår svenska. Eugenetik i form av tvångssterilisering av "lösa kvinnor", sinnesslöa och allmänt olämpliga, tillämpades otäckt länge i båda våra länder. I "Journal 64" tar en grupp läkare själva på sig rengöringen när staten avslutat hygienen.
Liksom i tidigare delar spinner Adler-Olsen flyhänt och raffinerat ihop intrigen. Utan särskilt mycket klassisk deckarspänning, skapar författaren likväl thrillerartad, fängslande och smart underhållande krim. Som dessutom är väldigt väldigt rolig.