Att den amerikanska författaren Julie Orringers debutbok "Den osynliga bron" inspirerats av hennes judisk-ungerska farföräldrars upplevelser under andra världskriget gör varken till eller från.
Jag sträckläser visserligen, men suckar ofta. Har faktiskt tappat intresset, när romanen efter halva sträckan (cirka trehundra sidor) piggnar till. Handlingen har då förflyttats från Paris till Ungern och den jämförelsevis "skyddade", speciella situation som under nazitiden länge rådde för den judiska befolkningen.
Och nu är jag med, rätt länge. Får nya insikter. Förfäras.
Det är bra.
Grymhetens ansikteSom romanfiktion är berättelsen däremot ofta banal, segt och bitterljuvt omfamnad av kärleken mellan den ungerske arkitektstudenten Andras Lévi och den gåtfulla Klara Morgenstern, alltifrån deras spirande förälskelse i Paris 1937, till de kommande svåra krigsåren då bägge befinner sig i hemlandet Ungern.
En relation med åtskilliga förhinder. Omgiven av andra människoöden, också de drabbade av intrikata problem av social, psykologisk, etnisk, sexuell eller religiös natur. Ett representativt persongalleri vars hela ansikte även uppvisar ofattbar grymhet, inte minst i de fruktansvärda arbetsläger Andras senare hamnar i.
Fånigt i överkantMan kan tycka att Julie Orringer broderat rikt. Penslat med frikostig palett, levandegjort mindre kända delar av ungersk 1900-talshistoria, visualiserat miljöer och breddat med kulturella markörer, gestaltat klasstillhörighet, antisemitism och (judiskt) identitetssökande. Tänkt fängslande och episkt. Skrivit en engagerande kärleks- och utvecklingsroman.
Javisst, och vore det inte för det myckna "blekvioletta" ljuset, de många (kyssta) "blekvioletta" ögonlocken, de "långa, skälvande suckarna", och allt annat lika darrande kärleksmättat och språklig störande, så skulle "Den osynliga bron" visat sig mer hållfast.