Julian Better är bara några veckor yngre än jag och han bor bara ett par kilometer från mig. Men våra livsöden kunde inte vara mera olika.
Fyra dagar efter att han föddes avrättades Julian Betters pappa, ett av många offer för Stalins terrorvälde. Båda föräldrarna hade varit ivriga kommunister men det hindraded inte att bägge dömdes som förrädare mot Sovjetunionen. Betters mamma slapp undan med att skickas till ett av de många arbetslägren i den sovjetiska gulag-arkipelagen.
Dit fick hon med sig sin nyfödde son. Han berättar nu om sina barndomsår av svält och umbäranden, först i lägret, sedan på ett barnhem utan kontakt med modern och slutligen tack vare hennes kontakter och ansträngningar återbördad till den stad där strafflägret fanns och där modern lyckats hitta en familj som var beredd att ta hand om honom som fosterbarn.
Många dog i lägren. Julian Betters mor räddades av att hon fick ett jobb i sjukhuslaboratoriet. Där återfanns hon också av en ren slump vid krigsslutet av en släkting. Tillsammans med många andra fängslade polska kommunister frigavs hon nu och kunde återvända till Polen.
Där slutar boken. Men på omslaget får vi veta att Julian Better 1968 i likhet med nästan alla överlevande polska judar tvangs lämna landet. Han kom till Sverige, blev gymnasielärare i Täby och skrev den här boken mest för att hans barnbarn skulle få veta hur det var att växa upp i ett av Stalintidens terrorläger. Det är en konstlös bok där bara enstaka minnen sticker ut ur den jämna tristessen, kylan och svälten.
Vittnesberättelser av detta slag är ovärderliga därför att de hjälper oss att förstå att terrorn var något som drabbade verkliga människor, som i dag kanske lever ett lugnt pensionärsliv i Täby eller någon annanstans. Men med ohyggliga minnen.