BOK
Juli Zeh
Stopptid
Övers: Christine Bredenkamp
Weyler
Redan efter ett par tre sidor av Juli Zehs roman ”Stopptid”, vet jag att jag kan slappna av och bara njuta av berättelsen om dykinstruktören Sven, som lämnat juristkarriären i Tyskland, för ett liv i relativ frihet under den evige solen på Lanzarote.
Fyrtioåriga Juli Zeh är en så flyhänt intelligent och suveränt självklar stilist, att jag omedelbart och motståndslöst sugs in i romanen. Christine Bredenkamps svenska tolkning är fin, övertygande.
”Stopptid”, Zehs femte bok på svenska, utspelar sig under ett par dramatiska veckor på Lanzarote när dykinstruktören Sven får ett udda par kunder från hemlandet. Författaren Theo och såpaskådisen Jola som äntligen kan få en seriös filmroll, bara hon skaffar dykcertifikat.
Sven stortrivs i sin spanska exil och har avspänd men en smula osund kärleksrelation med barndomsvännen Antje, dykskolans organisatör.
Genom de skamlösa, ständigt bråkande Theo och Jola, hemsöks dock Svens paradis av ett par lika fascinerande som lömska ormar. Theo är en skarptungad cyniker medan Jola kränker honom på löpande band, helst inför publik.
Sven faller som en fura för Jolas skönhet, demoniska charm och ohämmade flirtande, direkt inför ögonen på Theo som tycks vara lika van som hjärtligt trött på Jolas lösaktiga dolkstötar.
Svens berättelse dominerar romanen, men här och var infogas kapitel med Jolas hemliga dagbok som bidrar med ett alternativt berättarperspektiv. Men gradvis börjar Jolas verklighetsskildring rejält motsäga Svens berättelse. Vem ska man tro på?
Mer ska nog inte avslöjas. ”Stopptid” är en raffinerad, obehaglig och fängslande psykologisk thriller. På goda grunder har Juli Zeh jämförts med genrens mästare, Patricia Highsmith.
Romanens vatten- och dyktema inbjuder till, ska säga, djuppsykologiska tolkningar. Visst simmar de fulaste fiskarna i de lugnaste vatten och så vidare, men Juli Zeh är en alltför bra författare för att överutnyttja metaforen.
Jolas och Theodores sjukliga relation för tankarna till “Vem är rädd för Virginia Woolf”. Men ”Stopptid” bidrar med något mer, något annat. Romanens huvudperson är Sven, som är och vill vara en passiv betraktare. Det är trots allt hans liv, snarare än det vettlösa paret, som är romans hjärta.
”Så långt hade det gått” skriver Sven, ”Jola och Theo hade fört med sig Tyskland till ön, och därmed ett krig som inte var mitt. Som inte angick mig. Trots det hade de gjort mig till en stridande”.
En tänkvärd och träffande bild av världen idag. Tänk exempelvis Putin.