Judith Schalansky föddes på östra sidan av Berlinmuren och kom aldrig iväg på andra öresor än med sitt längtande pekfinger som öga på en platt papperskarta. Därav undertiteln "Femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka".
Jag vistades däremot en vecka i mitten av 1980-talet på en av hennes obesökta öar, Brava. Svåråtkomlig och kruttorr längst väster ut i ögruppen Cap Verde. Afrikas sista utpost, ansatt av den oändliga Atlantens vattenkraft och svepande vindar.
Färden gick från grannön Fogo i en rank och oduglig fjordbåt skänkt av Norska staten. Långa sugande dyningar gjorde den drygt timslånga färden till ett nerspytt inferno. Väl framme i kuststaden Furnas bukt utan kajer klättrade jag ner i en roddbåt som tog mig i land på Brava.
Om Judith Schalansky gjort samma resa hade hon inte missat en u-landsskänkt jeep och Land Rover som låg på havsbotten. Fyrhjulsdrivna gåvor till en ö med smala stigar och grusvägar. Problemet var bara att man lyfte ner fordonen med en kran från transportbåten till fyra roddbåtar, en för varje hjul. Tung last på klena fiskebåtar medförde att allt kapsejsade. Fordonen hamnade på botten i Furnabukten, omöjliga att bärga.
Judith Schalanskys poetiska ord om Bravas dadel- och kokospalmer, blomsterhav av lobelia och floder som ådror såg jag aldrig skymten av på mina färder runt den torra och fattiga ön.
Över hälften av männen hade utvandrat till USA för att försörja sina familjer på distans med dollar i penningkuvert, som deras fruar och barn köande väntade på utanför postkontoret i ministaden Villa Nova Sintra, en gång var fjortonde dag.
På bokens övriga 49 öar har jag lika lite som Judith Schalansky satt min fot. Men det spelar ingen roll eftersom hennes fantasier och drömmar om dessa öar är en njutning att ta del av.
Bokresan tar dig i land på obebodda och bebodda öar med brutala och ljuvliga historier, sällsynta djur, egensinniga och drabbade människor samt en och annan galet nyfiken upptäcktsresande.