Läste ut Bea Uusmas bok "Expeditionen. Min kärlekshistoria" i går morse och kom för sent till jobbet. Så uppfylld var jag av denna nördfrossa i detaljer och kalla fakta och analyser och tabeller och foton och kartor att jag inte kunde släppa den förrän allra sista tackraden ("Till Henrik") var läst.
Ni känner säkert redan till boken, som ju handlar om Andrées katastrofala ballongfärd mot Nordpolen 1897. Ingen ny historia, precis. Men ändå är den som ny och vann Augustpriset i fackboksklassen förra året. Den var också en av dragarna på årets bokrea. Och boken tilltalar unga människor, har jag märkt.
Författaren Bea Uusma tror själv att hennes besatthet, som startade för många år sen, till och med motiverade henne att läsa till läkare, för att bättre kunna förstå vad som hände de tre expeditionsmedlemmarna. Hon reder ut alla tänkbara dödsorsaker, har en teori, men lämnar också öppet till läsaren att dra egna slutsatser.
Den illustrerade upplagan av boken är finast, så snyggt, modernt och roligt gjord, men formen tar inte över utan bär fram innehållet. (En extra eloge till formgivaren Lotta Kühlhorn.)
Men främst är det förstås den väl berättade historien som är oupphörligt fascinerande att följa, till och med tabellerna tuggar jag i mig.
Varför?
Jag tror att Bea Uuusmas bok representerar en strömning i tiden. En strömning som får mitt hjärta att jubla.
Kalla det nördarnas revansch. Eller återtåget för fördjupning, fakta och på riktigt.
En motreaktion mot flipprandet och hoppandet och tyckandet och 140 smarta tecken på twitter.
Jag njuter av att få hålla mig till ett ämne och borra mig in i isen, in i... ja, som Bea Uusma skriver när hon äntligen har lyckats ta sig till Vitön:
"Jag har haft den här platsen inom mig själv så länge, så nu när jag går här är det som om jag går omkring inne i mig själv.
Nu går jag omkring inne i mig själv".
Så jag går gärna med henne, in i mig själv. Och släpper allt slask och skräp som simmar runt på alla skärmar omkring mig.
***
Ett begåvat syskon till Uusma är P3 Dokumentär. Programmet startade lite försiktigt 2005, sedan dess har över 150 avsnitt om alla möjliga ämnen gjorts. Tsunamin 2004, Arlandarånet, 11 september, Andra världskriget. Målgruppen är i första hand 20-35 åringar men programmet är mycket bredare än så. Numera är det Sveriges mest nedladdade radioprogranm alla kategorier, större än Filip & Fredriks pod och "Sommar i P1". Ja, ni läste rätt, mest nedladdat bland alla kanaler, radiobolag och poddar.
Programmen är raka och rena men fulla av levande människor som själva var med. Jag ringde huvudproducenten Amanda Rydman och frågade hur de gör.
"Man ska känna sig lite smart som lyssnare", säger hon, tanken är just att INTE driva en tes (typ "Uppdrag granskning" eller "Kalla fakta") och ställa till svars. Istället ska alla som lever och vill vara med få komma till tals. Sedan får lyssnaren själv dra sina slutsatser, presis som hos Uusma.
Programmen ska vara tidlösa och fallen som tas upp färdiga, alltså avgjorda i alla rättsinstanser osv. Därför lever de vidare i det öppna arkivet på sr.se och SR:s app.
"Och så en sak till", säger Amanda, "och den är särskilt klurig. Den som inte vet någonting om ämnet ska kunna lyssna, kanske en 15-åring som inte var med på 1960-talet. Men också den kunniga nörden ska få med sig lite extra".
Att det, av naturliga skäl, mest är gamla människor i programmen är inget problem när det gäller att få unga att lyssna.
"Nej, nej", säger Amanda, "ett ögonvittne är ett ögonvittne, de vill hellre höra den 92-årige samen som ensam skidade in i Norge och sköt mot tyskarna än hans barnbarn".
***
PS. Ni som redan hört alla P3 Dokumentär, hav tröst. Nästa söndag drar nya säsongen igång med en dokumentär om Rosengårdskravallerna 2008-2009. Sen blir det ytterligare 15 nya avsnitt i år. Det är färre än tidigare, men beror på att de duktiga frilansarna som gör reportagen numera får bättre betalt. Också det hedervärt.