Josefin Holmström debuterar med en liten roman som har sina förtjänster. Jag gillar upplägget att berättelsen löper mellan tre olika spår och lager. Ett i nutid där vi följer Gertrude som en av medlemmarna på en expedition till Antarktis.
Det andra spåret handlar om Scott och hans ödesdigra kamp för att hinna före Amundsen till Sydpolen och det tredje gestaltar en tragisk dödsolycka och en kärlekshistoria som för Gertuds del är nyckeln till själva resan till Antarktis. Och visst är det smart att placera en berättelse om sorg och saknad till denna ogästvänliga plats med sin obarmhärtiga, dödliga kyla och förblindande, överexponerade vithet och oöverskådliga tomhet.
Författaren skriver föredömligt enkelt och rakt vilket gör boken väldigt lättläst och ganska snabbt är man vid slutet på sidan 171. Men där dyker en del invändningar upp. Jag tycker att man inte riktigt får kläm på huvudpersonen mer än att hon befinner sig utanför, inkapslad i sitt vemod, en betraktare som iakttar hellre än deltar i livet. Samtidigt önskar jag att Josefin Holmström kunde ta i lite mer och ta ut svängarna i debutromanen. Det kanske är medvetet att vara lite sval och objektivt kall i stil med tanke på innehåll och var boken utspelar sig i huvudsak. Men jag efterlyser ändå ett mindre återhållsamt berättande och lite mer kraft och hjärta i stället.