Det är svårt att tycka om Jörn Donner. Han är helt enkelt för mycket.
Det är typiskt att när han nu ger ut sina memoarer sker det i en bok på 1127 sidor – som han dessutom påstår är en roman.
Jörn Donner är den enda finländare som fått en Oscar, som producent av Ingmar Bergmans "Fanny och Alexander". Han har varit chef för Svenska Filminstitutet och ledamot av Finlands riksdag och EU-parlamentet. Han har suttit i kommunfullmäktige i Helsingfors och varit ordförande i stadens kulturnämnd. Han har varit Finlands generalkonsul i Los Angeles och kan titulera sig utrikesråd. Dessutom är han hedersprofessor.
Detta och en del mer är hans bisysslor. Egentligen har han varit utrikeskorrespondent, tidningskrönikör, romanförfattare, filmregissör och tv-personlighet.
Han borde ha mycket att berätta. Men det gör han egentligen inte. Vi får veta att han legat med många kvinnor, somliga namngivna andra anonyma och att han supit för mycket, men är bra på att fiska. Vi får också veta en del om hans sjukdomar – dåliga knän, cancer i både prostata och lungor – men att han nu vid 80 års ålder tycker sig vara friskare än på många år. Dock har han till sin sorg av olika omständigheter tvingats sluta att knulla.
Ända sedan han var barn har Jörn Donner haft för vana att ta kopior på alla sina brev, en vana som vittnar om en tidigt förvärvad extrem självupptagenhet. Därför kan han nu återge de brev han för 70 år sedan skrev till sin mamma när han var i landet och hon kvar i stan. Boken är för övrigt egendomligt upplagd. Jörn Donner låtsas att han haft en medarbetare – Fredrik Kock – som gått igenom alla hans gamla papper och sammanställt boken. Ibland är det därför denne låtsas-Fredrik som för ordet och talar om Jörn Donner som J och några gånger berättar om sig själv. Men plötsligt bryter Jörn Donner själv in i handlingen antingen med något gammalt brev eller utdrag ur en artikel eller helt enkelt med en aktuell kommentar. Detta är lite förvirrande för läsaren, särskilt som Fredrik är förvisad till en ganska liten roll.
Jörn Donner är född i en ganska välbärgad finlandssvensk familj. Hans far, språkforskare och politisk aktivist långt ut på högerkanten dog redan när Jörn var bara två år. Modern är sjuklig och vistas ofta på sjukhus för oklara åkommor. Jörn är yngst av fem syskon. Han växer upp som ett ganska ensamt barn. Ensamheten är också något han söker sig till.
Som barn under krigsåren är Jörn en ivrig nazist som avslutar sina brev med Heil Hitler! Finland var ju allierat med Hitlertyskland mot Sovjetunionen. Efter kriget yttrar sig Jörns rebelliskhet i att han istället blir kommunist. Som student ger det honom möjlighet att resa till olika kommunistländer för att delta i fredskongresser. Rätt tidigt blir han varse kommunismens förtryck, men det dröjer ändå innan han lämnar det parti i vars tidningar han också börjar sin publicistiska karriär. Naturligtvis uppmärksammas det att överklassynglingen ställt sig på yttersta vänsterflygeln. Det passar Jörn bra att på det sättet bli identifierad som upprorsmakare.
Någonstans i boken ondgör han sig över Per Wästberg som något av en världsrekordhållare i name dropping. Faktum är att Jörn Donner inte är någon dålig tvåa. Han avslöjar t ex att han som 20-åring hade ett förhållande med Bertolt Brechts älskarinna och sekreterare. Senare hade han också ihop det med Marlene Dietrich antyder han. Hans kvinnoaffärer fyller många sidor i boken, både tillfälliga förbindelser och mera långvariga. Närhelst han får syn på en attraktiv kvinna vill han ligga med henne och rätt ofta får han det också. Han har lätt att bli kär, men det går fort över.
Det är lätt att bli irriterad över författaren medan man plöjer sig igenom "Mammuten". Men plötsligt finns det sidor som är roliga att läsa och för ett kort tag gillar man också Jörn Donner.
En gång på 90-talet flög jag från Helsingfors med Jörn Donner. Han luktade väldigt illa av för mycket cigarrettrökande. Nu har han slutat med det.