Bläddrar nyfiket i nyligen utgivna "The Best American Science and Nature Writing 2011" (Houghton Mifflin Harcourt). Överraskas ordentligt av ett bidrag, signerat av ingen mindre än Jonathan Franzen.
Minsann, ett fågelreportage.
Vilket och för sig inte borde förvåna den som läst Franzens svindlande roman "Frihet" (på svenska i höstas) och blivit bästa vän med Walter Berglund, den hängivne ornitologen som går på kattjakt med bössa (söta små missar äter upp miljontals fåglar).
Fågelreportaget återfinns även i Franzens nya essäbok på svenska "Längre bort", tillsammans med ett tjugotal texter från 2000-talet. Föreläsningar, essäer, artiklar, reportage, litteraturkritik och en text om författarvännen, den döde, numera extremt hajpade David Foster Wallace. Kort sagt, en blandning ypperliga essäer, intressanta artiklar och diverse banaliteter (inklusive en märklig hyllning till Sjöwall & Wahlöö).
Samt reportage som det ovan nämna, "Det fula medelhavet", en klassisk New Yorker-text där fågelvännen Franzen reser till Cypern, Malta och Italien. Tre ökända platser där man fångar (med förbjudna limfällor) och skjuter så många möjligt - uppemot en hel miljard! - av de fem miljarder fåglar som årligen flyger norrut från Afrika. Franzen träffar fågelräddare och matglada jägare, och proväter själv, motvilligt, grillad fågeldelikates. Mest förfäras han i största allmänhet över tillståndet i vedervärdigt laglösa Medelhavet. Skulle inte européer vara kultiverade!?
Jonathan Franzen är en underhållande sakprosaist, engagerad och allvarlig men också fyndigt humoristisk. Mest kommer han till suveräna rätt när tyglarna är mindre strama, varken föredrag eller reportage. Och när han tonar ned sina fobier - han avskyr alla så kallade sociala medier, som enligt Franzen är omänskliggörande - och svävar ut i det gränslösa.
Volymens essäistiska mirakel är titelessän om en resa till vulkanön Masafuera ("Längre bort"), extremt isolerad åttio mil väster om Chiles kust. Franzen drömmer om att skåda en av världens mest sällsynta fåglar - öns rara sångfågel, en rayadito - men drömmer mest om att få vara ifred efter en alltför lång tid i det mediala ljuset. På vägen dit får ha med sig aska av efter vännen David Foster Wallace.
"Längre bort" är gripande, personlig, lysande originell. Sinnrikt, ja, rent organiskt knyter Franzen samman resandet - alltid längre bort - med fågelskådande och barndom, Dafoes banbrytande roman "Robinson Crusoe", vännen Davids självmord, och det egna behovet av att upptäcka en egen slags ensamhet på 2000-talet. I tillvaron, huvudet, skrivandet.
Enbart titelessän är faktiskt värd hela boken