Att ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” blev en storsäljare är tveklöst uppenbart. Varje gång jag reser med tåg är det alltid någon passagerare som läser den. Ibland skymtar jag boken i handväskor och rymliga fickor.
Jag har då ofta funderat; Kan en författare som debuterat med en roman vilken sålt i miljontals exemplar världen över sedan skriva en lika bra bok nästa gång hen skrider till verket? Nu har jag svaret. Ja, det kan hen! Jonas Jonasson har gjort det igen. Och kanske till och med överträffat sin debut.
NutidshistoriaI ”Hundraåringen” var likheterna med Paasilinna påtagliga. Släktskapet består men vi kan nu lägga Paasilinna åt sidan. I ”Analfabeten som kunde räkna” har Jonas Jonasson mejslat ut det som är hans eget signum. Här finns den dråpligt gränslösa berättelsen, men också närheten till de världspolitiska händelserna och den ständigt vassa udden mot makt och förtryck.
För att skriva i närheten av feelgood ställer Jonas Jonasson krav och har förväntningar på sin läsare. Underhållningen blandas med påståenden och insikter att brottas med. Läsaren får en god portion kunskap i nutida historia. Det är den pragmatiska människan som kan överleva i den absurda storpolitiska världen. Dogmatikern och fundamentalisten förvärrar den.
Väldigt underhållandeI ”Analfabeten som kunde läsa” möts två världar, Sydafrika och Sverige. Den unga Nombeko börjar på samhällets absoluta botten som latrinbärare, men överlever och överlistar varje motgång så att den ständigt tar henne ett stycke framåt. I Sverige växer två tvillingbröder, båda med namnet Holger, upp med en minst sagt förvirrad pappa.
Snart ska de mötas, tillsammans med en atombomb på drift. Någon stans i mitten tappat berättelsen lite fart men accelererar sedan i turbo tills de alla sitter där utanför Norrtälje med kungen och Fredrik Reinfeldt och dricker Mannerheims snaps. Hur det kunde gå så ska jag inte avslöja. Läs själv. Väldigt underhållande. Mycket begåvad. Politiskt insiktsfull. Otyglat lögnaktig. Och vansinnigt rolig.