Efter bombdådet i Stockholm 2010 skrev Jonas Hassen Khemiri en krönika i Dagens Nyheter. Den har nu växt till en roman - om än kort. I januari har en dramatiserad version av texten premiär på Malmö stadsteater.
Beskrivningen mellanbok ligger nära till hands, på flera sätt. Det kanske är att säga för mycket, men jag får en känsla av att krönika eller pjäs är utmärkta former för det Jonas Hassen Khemiri vill förmedla, men med ett frågetecken för romanen.
Ambitionsnivån är en bra bit ifrån den i "Montecore", så mycket låter sig helt klart sägas. Annars är "Jag ringer mina bröder" ganska svårbestämbar. Den utspelar sig under ett dygn, strax efter att en bil har exploderat i Stockholm. Perspektivet är inifrån huvudpersonen Amor, som irrar omkring i staden. Genom telefonsamtal får vi brottstycken från hans bakgrund: vänner, någon han är eller har varit förälskad i, möjligen har han förföljt henne, en död mormor som rapporterar från den andra sidan. En dos absurdism kryddar realismen.
Det handlar om ett utanförskap, Jonas Hassen Khemiris blick är som alltid skarp och hans språk flyhänt och effektivt. Det handlar framför allt om hur andras blickar och åtbörder tränger sig in i Amors medvetande tills den inre och yttre världen glider samman. Han kämpar för att till varje pris upprätthålla ett sken av normalitet under en växande paranoid känsla.
I botten ligger vetskapen att en enskilds gärning lätt pekar ut en hel grupp människor som misstänkta. Det är en realitet som Amor har att förhålla sig till. Förföljelsemanin hindrar inte att han också är förföljd.
Ämnena är komplexa och angelägna. Av utförandet hade jag önskat mer.