Jonas Gardell: Torka aldrig tårar utan handskar

"Att berätta är en sorts plikt. Ett sätt att hedra och att minnas. Föra minnets kamp mot glömskan."

Så skriver Jonas Gardell i början av del 1, "Kärleken", i den planerade trilogin "Torka aldrig tårar utan handskar". Handlingen är förlagd till svenskt 80-tal, där hiv-utbrottet i ett aningslöst land nu på många sätt verkar avlägset och annorlunda. Sjukdomen drabbade homosexuella män och verkade först som någon speciell variant av dödlig lungsjukdom och ett tag satte man dödsfallen i samband med så kallade "poppers", drogen som dansglada bögar gick igång på en period.

Antagligen är det här den svenska roman som kommer att skapa mest uppmärksamhet i höst. Och det är den i så fall värd, till viss del. I mitt fall tar det ett tag innan motståndet faller. För problemet med Gardell som författare är att han ibland vill för mycket. Det här är självfallet ett projekt som hans hjärta brinner för, men han skulle tjäna på att ta ett litet steg tillbaka ibland i sin text. Hans vilja att beskriva starka scener får motsatt effekt. Man skrivs på näsan och det spelas på en del känslosträngar här och var utan att han når en romantisk storvulenhet, som stilistiskt kan lyfta vilken vardagsscen som helst.

Och jag tycker också att symboliken med den vita älgen - hotet mot artens renhet, just det, homosexualitet - kunde fått löpa förbi en gång, men inte två som när den liljevita skogens konung smyger genom villasamhället under självaste julafton.

MEN. Denna första del har på knappt 300 sidor också stora kvaliteter. Faktabitarna och den research Gardell har lagt ner ger en välbyggd historisk och välskriven grund som påminner om den då fortfarande bortträngda homokulturen. Hur kall en del av den tidiga vården var, de gammelmodiga och kvarvarande rester av synen på homosexualitet som en sjukdom och tiden det tog innan man förstod sig på vad AIDS var. De två huvudpersonerna, de unga killarna Rasmus, från landet i Värmland, och Benjamin, djupt troende Jehovas Vittne, deras uppvaknande och möte är också bra i sin helhet. Och sättet som superbögen Paul "avslöjar" eller "upplyser" Benjamin under en dörrknackningskampanj, är väldigt rolig, ja Paul underhåller i hela boken med sin rappa käft.

Av delarna pusslar Jonas Gardell ihop en helhet, en roman om uppvaknande, kärlek, sårbarhet, styrka, utsatthet och sammanhållning. Har det saknats något som skulle kunna kalla bögars och lesbiskas kollektivroman från en historisk gårdag, så är den härmed påbörjad till en tredjedel. Berättad av en av de överlevande som bestämt säger att det som hände hans vänner i boken är sant. Jag tror att denna boksvit kommer att slå.