”Människohjärtat” avslutar Jón Kalman Stefánssons trilogi om en bildningstörstande pojkes uppväxt på Island kring förra sekelskiftet, och hakar direkt på upplösningen på ”Änglarnas sorg”.
Pojken, som aldrig nämns vid namn, vaknar upp omtumlad och sönderslagen efter att han och postiljonen Jens genomfört ett urtida uppdrag: att föra en död kvinna till platsen där hon skall begravas.
Där, i Sléttueyri, förälskar han sig också i Álfheid.
Det är maj, och vitt övergår i grått när männen drar hemåt: ”Om snöfallet är änglarnas sorg, då är slasket djävulens loska”. Människorna längtar och drömmer, och de döda vill finnas till, ihågkommas.
Dikten förenar somliga, tystnaden desto fler. Livet, ett ofta brukat ord i barden Stefánssons vidunderliga, närmast övermättade prosa - bländande översatt av John Swedenmark - är kärvt; en dragkamp mellan ”himmel och helvete” (titeln på trilogins första del).
Naturens raseri påverkar själen och kroppen, och ovädren är apokalyptiska. Döden och sorgen formar melankolin. Kärleken, det bultande människohjärtat, och medlidandet – ”människans himlasträng” – lindrar. Skratt är sällsynt; karg humor desto vanligare; den isländska sagan flyter tjockt i ådrorna.
I fiskesamhället Köpingen härskar Geirtrud, Pojkens beskyddare, över sitt eget liv, till männens förtret. Världen lägger till vid kajerna. En ny tid, med telefonledningar och ångfartyg, är på väg in.
Och Pojken läser Walt Whitman, utbildas, av andra som vet mer. Hans (författar)öde är beseglat. Av Orden – och av en kyss.
"Människohjärtat” kräver emellanåt läsvila, annars tjocknar det, sväller över. En säregen roman. Romantiskt högljudd, finstämd, modern, uråldrig, envis. Ibland rentav välsignad.