En pojkskola i den lilla staden First Sister i Vermont, USA, utgör öppningsmiljön i John Irvings nya roman. Här bor på 1950-talet den unge Billy med sin familj; mamma, fosterpappa (Billys riktiga pappa är försvunnen, "naturligtvis" är man nästan böjd att säga, för när sågs senast en närvarande far i en Irving-roman?), moster, morbror och morföräldrar. Morfar Harry är sågverksägare, men dessutom en ivrig skådespelare som med förkärlek och stor finess spelar kvinnoroller i stadens amatörteatergrupp.
Morfar Harry är en transsexuell man som aldrig "kommer ut". "Kommer ut" gör däremot hans bisexuelle dotterson Billy. I boken skildras Billys sökande efter en sexuell identitet, allt från hans första skolförälskelser, i bibliotekarien miss Frost och i skolans snyggaste, och taskigaste, brottare, genom den förödande aidsepidemin på 80-talet och fram till vår tid. Ett halvt sekel av osäkerhet, självhat och lust – och av det mödosamma arbetet med att acceptera, och bli accepterad som, den han verkligen är.
Tolerans är ett ledord i den här romanen, som på både gott och ont är en typisk John Irving-historia. Utan att nå upp till författarens tidiga succéer "Garp och hans värld" och "Ciderhusreglerna" är den underhållande och tänkvärd; dock, som så många andra amerikanska romaner, allt för lång. Här finns den flödande berättarglädjen, myllret av udda gestalter, anekdoter och bihandlingar. Här finns den ofta smått absurda humorn, liksom allvaret. Men också en mångordighet, en pratighet som ibland blir lite tröttsam.
Boken är också ett lovordande av litteratur och dramatik, inte minst klassisk sådan, och av läsandet och skrivandet självt. Teatergruppens ledare är en självmordsbenägen norrman som gillar Ibsen, morfar Harry gillar Shakespeare, miss Frost sätter Dickens i händerna på den unge Billy, som så småningom också själv blir författare.
Något som "I en människa" dock inte handlar särskilt mycket om, är kärlek. Här är det sex som gäller, helst att få allt, med alla, medan den svårt tuttfixerade Billy vandrar från famn till famn, mellan kvinnor och män, på sin väg genom livet. Och här måste jag till sist kasta ut en förundrad fråga, en fråga som väcktes redan när SVT tidigare i höst visade Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar"; är det verkligen så som det framställs hos båda dessa författare, Gardell och Irving, att bland HBTQ-personer är promiskuiteten regel och troheten undantag?
Jag som trodde att det var en unken fördom.