Ok. John Grishams senaste bok ”Svindlaren” har ett lyckligt slut.
Självklart. Nästan alla Grishams böcker – 24 (!) finns på svenska – har i någon mening, gärna moralisk mening, goda, lyckliga slut. Advokatromaner och thrillers om tvivelaktiga människor som den hårda vägen tvingas göra svåra lärdomar. Men växer. Blir Mensch.
Grisham är en av få megabästsäljare som ibland skriver faktiskt angelägna, sedelärande massmarknadslitteratur. Och på köpet, ett slags sagor för vuxna. Nej, jag är inte nedlåtande. Jag uppskattar, tidvis, Grisham. God underhållning, rogivande eskapism och gediget hantverk i den amerikanskt effektiva showbizskolan. Dessutom behöver också vuxna läsa sagor. Gärna med sagolika slut.
”Svindlaren” är dessutom Grishams bästa, mest renodlade och elegantaste thriller på åratal.
Den handlar om småstadsadvokaten Malcolm Bannister som varit inkompetent naiv men inte skurkaktig. Likväl får han tio års fängelse som bifigur en storskalig bedrägerihärva. Efter fem år på kåken har han fått nog och planerar för straffabsolution, omedelbar frihet och en pekuniär ersättning som heter duga.
Malcolm vet nämligen vem som torterat och mördat – en domare! Nästan i klass med presidentmord i USA. Men efter veckor av oinskränkt polispådrag, hemligt många hemliga agenter och frustrerande frenetiskt spaningsarbete famlar myndigheterna i absolut mörker.
Dags att bita i det sura äpplet?
Trots tvivel, misstänksamhet och förakt – Malcolm är dessutom svart – lyssnar myndigheterna till slut ändå på fängelsekunden. Och accepterar motvilligt alla Malcolms absoluta krav för att namnge den gäckande mördaren.
Så tuffar Grisham igång med sitt som alltid säkert lunkande, långsamt effektiva, alltmer överraskande och perfekt väloljade thrillermaskineri där nästan allt går på, låt vara för läsaren en skickligt dold, räls.
”Svindlaren” är smart, underhållande, spännande. Klassisk Grisham. Således med – obs! igen! spoiler! – lyckligt, ja, rent sagolikt slut!