Johanna Langhorst ställer den kanske viktigaste frågan av alla i Sverige i dag, och hon formulerar den radikalt: Kan man vara något annat än rasist i ett rassegregerat samhälle?
Hon ser ett samhälle där klyftorna växer, där segregationen byggs in i systemet – ett samhälle som med bostads-, skatte- och socialpolitik befäster och förstärker skillnaden mellan ett vi och ett dom. Och där ”dom” allt oftare är liktydigt med invandrare.
Hon kallar det förortshat.
Det är en stridsskrift Langhorst har skrivit, ett försvarstal och en rasande anklagelseakt på samma gång. Hon gör det med en ständig personlig närvaro utan att på något sätt dölja sina egna åsikter. Hennes eget liv är ett bärande inslag i boken.
Efter att ha bott sjutton år i Tensta tvingades hon flytta därifrån då hennes son två gånger blivit rånad och inte längre vågade gå vägen hem från tunnelbanan. Det är med sorg familjen lämnar området de alltid har trivts bra i.
Hon vänder på det förhärskande perspektivet. I själva verket är ju miljonprogrammen byggda med människors bästa i åtanke, poängterar hon. Med grönområden och mötesplatser i stället för bilvägar. Husen är slitna i dag, precis som alla hus efter fyrtio år, påpekar hon.
Men att bo i Tensta – eller Rinkeby, Rosengård, Gottsunda – är att vara på förhand definierad av omvärlden, menar Langhorst. Hon har känt det på sin egen hud.
Varför har det blivit så, frågar hon sig. Varför beskrivs Tensta som präglat av ständiga bråk när i själva verket till exempel Södermalm är mycket farligare enligt tillgänglig statistik? (Hon redovisar genomgående siffror som styrker faktauppgifterna.)
Hon pratar med poliser och tjänstemän och likt en svensk Michael Moore beskriver hon sina egna reaktioner på vägen hem efter ett samtal: Kunde det verkligen stämma, att det var ett trettiotal unga som skapade alla rubriker? Varför har man då inte kunnat förhindra bråken?
Hon ser ett samhällets misslyckande. Medierna är medlöpare, i jakt på sensationer utmålar de förorten som någonting exotiskt och farligt. Den är förvisso någonting främmande för journalisterna, menar Langhorst, eftersom nästan ingen journalist bor där. Det är en förklaring till den snedvridna bilden.
Janne Josefsson och Per Svensson är två som får sig en rejäl släng av sleven.
Det tydliga ställningstagandet och det starka engagemanget är bokens signum och en stor tillgång. Då och då vill man ifrågasätta, konstigt vore det annars. Finns det verkligen inte också en annan bild i svenska medier, frågar jag mig. Nyanserna försvinner lite för mycket ibland också i andra sammanhang. Det är inte oproblematiskt att beskriva den strukturella rasismen i Sverige.
Men Langhorst visar med all tydlighet att den finns – och det är det viktiga.
”Förortshat” är en bok i samma anda som Nina Björks ”Lyckliga i alla sina dagar”, och den gör samma sak: erbjuder ett annat sätt att se.
Så mycket mer kan man inte önska.