Johanna Ekström: Om man håller sig i solen

Sina första steg tar hon på Londonflygplatsen Heathrow, och redan på krypstadiet blir hon hemmastadd på Bonniers förlag, UD och stora tidningsredaktioner.

Hon växer upp på Stjärnan nära Sala och på Stora Skuggan på Norra Djurgården. Två hemmiljöer, den ena trygg och med linoleummatta i köket, den andra präglad av påver 1700-talselegans - och ensamhet.

En privilegierad barndom, på ytan. Den livsviktiga ytan där ting och människor arrangeras till stilleben. Och så en liten flicka, enligt pappan (när hon bara var drygt ett år) "född till egensinnig rebell".

Båda föräldrarna är kända författare. Mamman Margareta Ekström tillägnar dottern en diktbok, "Ord till Johanna" (1973) , och pappan Per Wästberg har bl a skrivit sitt, och därmed även sina närståendes, liv i både dagboks- och memoarform.

Nu dags att lyssna till en motröst: dottern Johanna Ekströms självbiografiskt grundade "Om man håller sig i solen"!

Det speciella mediedrev som förlagen PR-litar till har gjort sitt, men av förhandsartiklarna har nog framgått att det här inte är en bok av typen uppgörelse med kända föräldrar.

Behovet av att ta itu med mörka och ambivalenta känslor är allmängiltigt. Men av den som vuxit upp på en litteraturens solsida förväntar man sig en komplex barndomsskildring med litterära kvaliteter - och blir inte besviken.

"Hur ska vi ta till vara hennes begåvning och skörhet?" bekymrade sig pappan när Johanna var sju år. (Citat ur "Hemma i världen", 2010.)

Sin högt uppdrivna sensibilitet har Johanna Ekström givit ofta smärtsamma uttryck i sitt författarskap. Genom tio böcker - poesi, noveller och en roman - har hon visat att hon vet mycket om ord som avslöjar och döljer, blir verktyg för makt och maktmissbruk.

Johanna Ekström formades av en vuxenvärld som förmedlade en känsla av utvaldhet. "Vi blir formulerade i stället för sedda", skriver hon om sig och sin lillebror. Språket har en av huvudrollerna i boken, språket som det stora förräderiet. Att bli trodd var viktigare än att vara sann, heter det.

Men nu måste det ut, ilskan och vreden, allt om tonårens självdestruktivitet och vilda utlevelse med fylla och kortvariga förhållanden.

Pappa Wästberg, "den löftesrike svikaren", hade vid det laget flyttat till nästa kvinna i raden, efter flera års dubbelliv - precis som med Margareta när Johanna föddes.

Boken andas inte bara besvikelse på pappan utan också kärlek och starkt beroende. Mamman då? Hon som distanserar sig och bara orkar se "det storstilade" hos dottern.

"Pappa hade hemliga rum, mamma hade ett slutet rum", skriver hon och frågar sig om barnens känsloliv kanske blev mammans ventil för egna inkapslade känslor.

I mitten av 90-talet blev Margareta Ekström genom en svår stroke övergiven också av språket. Något Per Wästberg nämnde i "Hemma i världen" i samband med att han återgav deras tidiga kärleksbrev.

Det känns grymt att vi aldrig kan få hennes version av ett liv där "inget är vad det ser ut att vara" -- som Per Wästberg skrev i brev till sin ännu ofödda dotter. Med verklighetens ironi blev det ändå hon, Johanna Ekström, som rev ridån och lät ana vad maskerna/formuleringarna dolde.