Efter tre öländska spänningsromaner och en psykopatisk utflykt på västkusten är det dags för en klassisk återblick när Johan Theorin nu samlar ihop skrivarmödor från 1985 till 2011 i "På stort alvar". Femton öländska noveller, varav fem tidigare opublicerade.
Gamla öländska skrönor, spökhistorier och samtida rent ljug samsas i volymen, fint illustrerad av fyra givetvis öländska konstnärer.
Här återges skrönor som den om kyrkogrimmen - den hund som begravdes levande i en kyrka för att ilsket försvara guds hus om natten - medan andra berättelser är mer handfasta, låt vara saltade av romanernas återkommande hjälte, den gamle skepparen Gerlof. Theorin bjuder också på farlig utflykt till mytomspunna Blå Jungfrun och en öländsk variation inspirerad av skräckmästaren H.P. Lovecraft.
Theorin kan konsten att dra en skröna och han har ett språk att gestalta den med. Likväl har volymens skrönor en tendens att bli pekfingerviftande skrönor med sina genretypiska, sensmoraliserande slut. Och de övernaturliga och spökliga novellerna är sällan särskilt ruskiga eller otäcka.
Genomgående störs jag mest av att Theorin så sällan vågar lämna sluten svävande öppna utan nästan tycks känna sig tvingad att förklara allt och knyta ihop säcken. Påfallande ofta blir resultatet platt och en smula mästrande.
I Theorins spänningsromaner fungerar denna öländska folklore som en spännande, rent exotisk krydda, men på egen hand, som noveller, blir det ofta påfallande distanslöst och alltför nostalgiskt romantiserande.
Författarens grundmurande kärlek till alvarets ö har givit hans romaner en särpräglad, uppfriskande doft av en ene, tång, kalkstensjord. Men i "På stort alvar" älskar han nära nog ihjäl sitt älskade Öland.