”Den här boken är för mig”, slår det mig då jag läser bokens förord där författaren tillägnar den till ”De som lämnade kyrkan”. Joel Halldorf, teologie doktor, har skrivit en annorlunda andaktsbok som söker hantera den kristna tron ur ett moget och vuxet perspektiv. Vad är det att vara människa och vad betyder kristendomen och dess tro i ett vuxet liv, men också i ett samhälle som utsätter oss för allt större påfrestelser och krav på prestation? Om detta skriver Joel Halldorf i 30 korta avsnitt alla med utgångspunkt från ett kort bibelord. Det är ingen opportun text som läsaren möter. Joel Halldorf tänker sina egna tankar utan att lägga dem till rätta i en politisk korrekthet. Det finns en stramhet och kärvhet som har drag av de underbara 1600-talspsalmer jag själv tycker så mycket om. Tron är mer än en inställning, den är också livet självt. Att leva miljövänligt och ansvarfullt är inget vi gör för att hastigt påkommet vilja rädda världen, utan därför att handlingen återspeglar den jag vill vara och ytterst är.
Detta är texter som gott kan läsas både i och utanför kyrkor och samfund. En inställning till livet som håller bra. Här klädd i ett religiöst språkbruk, men som kanske också hade kunnat formuleras på ett helt annat sätt. Författarens betoning av kyrkans och gudstjänstens betydelse blir stundtals en motsägelse till de egna tankarna.
Så är detta en bok för de som lämnat kyrkan? Nja! Jag förstår att målgruppen är de som levt med en mer naiv ungdomstro och sedan gjort halt där. Joel Halldorf vill lyfta dem till en vuxen tro. Men ibland låter han mer lillgammal än vuxen. Kristen tro kan uttryckas både mognare och friare än så här.