BOK
Jo Baker
Huset Longbourn. Stolthet och fördom – tjänstefolkets berättelse
Övers: Molle Kanmert Sjölander
Wahlström & Widstrand
Fanfiction, prequels och sequels, böcker, filmer, teater, balett, opera – Jane Austen och hennes romaner är som flugpapper.
I synnerhet ”Stolthet och Fördom” som på senare år bland annat inspirerat Seth Grahame-Smiths ”Stolthet och fördom och zombier” (en blodig ”horror mashup” jag gärna glömmer) samt den charmiga teveserien ”Lost in Austen”, P D James deckarpastisch ”Döden kommer till Pemberley” och Colleen McCulloughs ”Miss Mary Bennets självständighet”.
Även ”Huset Longbourn” var en trevlig – och lärorik – bekantskap, och Jo Bakers avsikt att ge kropp åt ”de skuggor som finns med enkom för att betjäna familjen och berättelsen” är väl genomförd. Ett helt nytt perspektiv tar plats, representerat av en butler, en betjänt, två jungfrur och en hushållerska/kokerska samt deras arbete, initierat skildrat utifrån dåtida förhållanden. En skara tjänstefolk, för första gången i Austenland försedda med namn och bakgrund, förnuft och känsla.
Och temperament. Elizabeth Bennet är inte den enda på Longbourn med egen vilja; sin spegel downstairs har hon i den ifrågasättande jungfrun Sarah. Medan Mr Darcy har sin (ungefärlige) i James. Den mystiske unge man som i bokens början anställs som kusk, betjänt och alltiallo.
Hemligheter, missförstånd, vänskap och kärlekstrubbel frodas. Givetvis. Flertalet med koppling till Austens herrskapsintriger, men nu placerade i förgrunden och försedda med en egen dramaturgi.
Frånsett en del klyschiga genreeftergifter, så är Jo Bakers komplementära roman både underhållande och upplysande, och äntligen lyfts även Napoleonkrigen och slaveriet fram på allvar – det var av förklarliga skäl inte precis Austens grej.
Miljö- och naturbeskrivningarna är rakt igenom underbara. Karaktärerna engagerar. Solen skiner, och regnet öser ner. Alltmedan teet serveras upstairs – av händer som frätts såriga av kyla och byklut.