Bruce den allsmäktige
Regi: Tom Shadyac
I rollerna: Jim Carrey, Jennifer Aniston, Morgan Freeman med flera
Speltid: 1 tim 38 min
Censur: tillåten från 7 år
Visas på Filmstaden i Linköping
DET KAN inte vara lätt att vara Jim Carrey, åtminstone sett ur hans strävan efter att nå erkännande (ekonomiskt går det ju inte direkt någon nöd på honom). När han försöker sig på mer seriösa filmer, som "The cable guy" och "The majestic", sviker publiken och kritikerna är skeptiska.
Och när han gör komedier av Ace Ventura-typ, kommer i och för sig publiken, men kritikerna tävlar om vem som kan komma med mest magsura kommentarer.
För "Bruce den allsmäktige" har han förenats med sin Ace Ventura-regissör Tom Shadyac. Och resultatet har blivit en film som i mitt tycke är en av de bästa och roligaste som Carrey varit med i på många år.
Carreys Bruce har ett bra jobb på en tv-station och en söt flickvän (Jennifer Aniston). Ändå är han ofta missnöjd och åkallar då högre makter: "tack så mycket Gud, kan du inte jäklas lite mer med mig när du ändå är i gång".
En dag tröttnar Gud på Bruces ständiga klagande och medelst en enveten personsökare lockar han honom till sig. Gud, som spelas av Morgan Freeman klädd i vit smoking, säger helt sonika att han bestämt sig för att ge Bruce sina egna krafter och själv ta semester.
Den först tvivlande Bruce inser snart att det är sant. Han kan både leka delningen av Röda havet när han äter tomatsoppa, ge igen på det gatugäng som jäklats med honom och se till att flickvännen får större bröst. Han kan till och med bokstavligt talat ta ner månen. Han kan dessutom lära sin tidigare lindrigt rumsrena hund att gå på toaletten.
Bruce använder alltså sina nya krafter till att främja sina egna intressen, toppat av en hejdlöst rolig scen där han förstör ett tv-framträdande för sin främste konkurrent på kanalen. Men eftersom det är en amerikansk film måste givetvis moralen segra, och Bruce börjar inse att osjälviskhet nog är bäst ändå. Här tappar filmen och börjar likna en riktigt snyftig Robin Williams-film.
Men fram till dess är detta riktigt kul. Situationskomik samsas med vassa one-liners, och Carrey får många möjligheter att använda sig av sitt sanslösa kroppsspråk. Allra bäst är dock Morgan Freeman. Med sin allmänt humanistiska framtoning var han självfallet den perfekte att spela Gud.