Tänk att det gick att gestalta passionsdramat på det här annorlunda och omskakande sättet: rock- och musikaltongångar, ett modernt språk, en estetik som inte enbart prioriterade det vackra och med sångare man kände igen, till exempel Ian Gillan från Deep Purple och Mike d’Abo från Manfred Mann.
Allt det där gjorde outplånliga intryck på mig och många andra, och jag menar att Andrew Lloyd Webber och Tim Rice (då endast drygt 20 år gamla!) skapade ett tidlöst storverk med enorm dramatisk spänning som de sedan, trots mer kommersiella succéer, aldrig överträffat eller ens varit i närheten av.
Att omhänderta och förvalta ett så genialt mästerverk innebär onekligen ett mått av ”ansvar”, Ola Salo och de andra gör det förtjänstfullt. Visst är Salos Jesus huvudfigur, men Judas har en minst lika viktig roll. Det är genom hans omöjliga dilemma som vi alla dras in i berättelsen. Den svartsjuka tävlan mellan honom och Maria Magdalena om uppmärksamhet från Jesus är ett av föreställningens bärande element.
Salos kapacitet känner vi, han trivs utmärkt som centralgestalt på en stor scen och hans röst har det enorma omfång som partituret kräver. Det är svårt att tänka sig någon svensk artist som denna roll skulle passa bättre. Sångmässigt är dock Peter Johansson ännu vassare, expressivt och tydligt ger han liv åt den arme Judas. Pilatus röst, framburen av Daniel Engman, övertygar också. Och inte minst Gunilla Backman, som vi senast hörde i stan med Peter Jöbacks musikalpaket. Nu som då sjunger hon varje ton som en ängel.
Söndagsskolans planscher av apostlarna känns avlägsna, mina associationer drar sig mot hur rockbandet Judas Priest (sic!) såg ut. Översteprästerna liknar maffiabossar. Att transformera historiska miljöer till något nutida är sällan oproblematiskt, men i stort sett tycker jag att scenografin och ljussättningen gör sitt jobb – nattvardsscenen är magnifik.
Något mäktigare än den inledande uvertyren finns inte, och orkestern under Kristofer Nergårdh spelar fantastiskt från början till slut. Ljudbilden är mer än acceptabel, något som är en förutsättning för att lyssnarna ska kunna uppfatta allt som händer i röran på scenen.
Salo har översatt Tim Rices originaltext, och även om den haltar och svajar någon gång är den ett gott och eftertänksamt hantverk. Hans variant av Maria Magdalenas kärlekssång är bättre än den vi hörde Agnetha Fältskog sjunga för drygt 40 år sedan.
Visst finns reservationer. En sådan är scenen där Jesus röjer rent bland kommersen i templet, den blir en halvmesyr som hade kunnat göras mycket mer av. Men helhetsintrycket blir: imponerande, berörande, gripande.