Varje ny diktsamling av akademiledamoten Jesper Svenbro är en fest för mig. I den förra, "Inget andetag är det andra likt" från 2011, berättade han om hur han fick en stroke och räddades till livet i sista stund. I den överraskade han också med att ta steget fullt ut och tacka Gud, utan omskrivningar. Det var rejält djärvt i svenskt kulturklimat där sådan uttalad gudstro är ett stort no,no.
Han fortsätter att överraska och, på sitt stillsamma vis, utmana.
Nu kommer "Krigsroman" som pryds av ett gammalt foto på fem baskerklädda soldater med oförvägna blickar och uppkavlade ärmar. Men tro inte att det är en roman, det här 21 posalyriska dikter. Tillsammans berättar de en verklig historia, nämligen den om Svenbros franske svärfar, soldaten Llavador. Han utbildas till fallskärmsjägare i Skottland, luftlandsätts utanför Lyon 1944, krigar sig norrut med sitt regemente, hoppar igen i fallskärm över Holland 1945.
Vet ni, det här är nästan en hjältehistoria. En krigshjälteskildring. Och jag tycker mycket om den. Jag blir förvånad själv.
Här finns stor ärlighet och ingen ironi och inget överkritiskt anslag, samtidigt som Svenbro inte blundar för det ohyggliga, för dödandet. Kriget blir på så vis inte romantiserat, trots att Svenbro visar sin beundran för de unga soldaternas insatser mot Nazityskland.
Så här kan det låta i "Befrielsen av Lyon":
*
men den dolda drivkraften tycks mig vara en önskan
att utforska det rent fysiska mod
som jag i en livstid betvivlat att jag själv skulle äga
i en liknande situation
Jag ska aldrig få reda på det
och just detta är mitt problem.
Medlemmarna av fallskärmsgurppen
har med ungdomlig självklarhet
redan gett prov på det.
*
Svenbro berättar, i diktform förstås, att han länge burit på svärfars historia. Men inte vetat om han skulle våga använda den litterärt. När svärfar är död sedan länge beger sig Svenbro till hans gamla soldatkamrat och gör helt enkelt en intervju.
*
Projektet är alltså olitterärt. Hur olitterär vågar jag bli?
Jag satte på min bandspelare
och fick genast häpnadsväckande svar
*
Olitterär eller ej, det är en spännande diktsamling, den skulle nästan kunna bli film. Den får mig att vilja slå i kartor och på nätet, jag hetsläser och får gå tillbaka och läsa igen. Många romanförfattare skulle ha en del att lära av Svenbro som skalar bort och skalar bort och använder oerhört få ord för att berätta väldigt mycket. Till synes enkelt, men förstås minutiöst utmejslat. Fullt av konkreta detaljer.
Som alltid undviker Svenbro alla former av poetiska stilfigurer som tretal, rim, alliteration, metaforer. Det är rytmen han söker, berättade han när jag intervjuade honom inför Övralidspriset 2005, han kan till och med klappa takten när han skriver. Och råkar det bli någon stilfigur, då skriver han om.
Och han gör det mästerligt.