Oj, så många människor! tänker jag när jag läst början på "Jenny Åkervalls debut och konfrontererats med massor av folk i Rosenbads korridorer, på den stora fina villafesten, och på huvudpersonens jobb på den psykiatriska mottagningen. Nästan alla är trötta, bekymrade och utarbetade, och som läsare vet jag inte riktigt vilka jag ska engagera mig i. Därför tar det ett tag innan berättelsen riktigt kommer igång.
Bäst är partierna om den dödströtta psykiatrikern Anna Sager när hon är på jobbet och möter alla sjuka, svaga, hjälpbehövande människor. Här märks det att Jenny Åkervall gjort sin research. Och hur det går till i maktens korridorer, där den andre huvudpersonen Esme Oktan sitter som pressekreterare, det vet författaren mycket väl eftersom hon tidigare arbetat som talskrivare åt både Göran Persson och Mona Sahlin. Men om det finns några kända människor här som Åkervall skriver om så känner jag inte igen dem. (Förutom den manlige moderate statsministern och den kvinnliga oppositionsledaren, förstås.)
Tyvärr är det så att research, faktakännedom och ett rappt språk inte räcker för att skriva en god roman. Det måste till något med än den troget redovisande journalistprosan som återger allt om varför hon eller han gick hit eller dit, sa ditt och datt, köpte en kaffe med den eller den smaken. Det måste ske någon form av karaktärsutveckling på djupet, inte bara i det obligatoriska trista äktenskapet reducerat till logistik och med otrohetsfantasier. "Jag tjänar inte" är skriven som en nutida deckare utan att vara en deckare, och som roman är den helt enkelt för grund.