Jeanette Winterson är en författare som med lätthet fyller varenda åhörarplats på Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm. En avsevärd procentandel av publiken är homosexuell - där har hon både kult- och ikonstatus sedan debuten med "Det finns annan frukt än apelsiner". Välförtjänt.
Jag hörde henne på just Kulturhuset hösten 2009, och det var också då hon berättade vad hennes adoptivmor sade då Jeanette förklarat att hennes kärlek till andra kvinnor gjorde henne lycklig. "Why be happy when you could be normal?" undrade modern, utan ett uns av ironi.
Vi som känner denna fanatiskt religiösa och ofta elaka mor från "Apelsiner", blir inte särskilt förvånade.
Denna replik har gett namn till Wintersons senaste bok, självbiografisk och självutlämnande som få. Allra först blir jag lite besviken, när Winterson avslöjar att Apelsiner bara var delvis sann. Hon hittade på, inte det värsta, utan istället en vänlig människa som var snäll mot den lilla Jeanette. I verkligheten fanns det ingen sådan vänlig själ. Jeanette var helt utlämnad till en mor -- genomgående kallad Mrs Winterson -- som inte drog sig för att slänga ner henne i kolkällaren eller ut i vinterkylan (vi pratar norra England). Där fick hon sitta i timtal, ofta hela natten. Som hämnd drack Jeanette upp både flaskorna mjölk när mjölkbudet kom.
Mrs Winterson var förstås inte mentalt frisk. Dessutom levde hon i bergfast tro på att Domedagen var nära. Mr Winterson var i princip osynlig.
Böcker var förbjudna hemma, men lilla Jeanette tar sin tillflykt till det kommunala biblioteket där hon läser sig igenom Engelsk litteratur A--Z. Vilken tur att Jane Austen kom där i början!
Jeanette älskar orden. Hon älskar bildspråk, som i den gamla bibeln och hos Shakespeare. Hon köper pocketböcker för alla sina pengar och gömmer dem under sängen, som undan för undan höjer sig allt högre upp från golvet. Tills Mrs Winterson upptäcker dem och anordnar bokbål på gården. Men Jeanette visste att orden skulle leda henne någon annanstans.
Hittills formar sig "Varför vara lycklig när du kan vara normal?" till en vildsint, poetiskt rasande stridsappell FÖR LIVET och en hyllning till alla som strävar efter lycka. Det är rätt att söka lyckan, det är den viktigaste strävan vi har, menar Winterson. Som försöker och försöker. Hon blir publicerad, hon får en karriär, hon har kärleksrelationer. Hon lär sig fort att det inte är okej att slå sina flickvänner, något som hon först trodde var helt normalt, uppvuxen med våld som hon är. Hon kanske tror att hon är klar med adoptionsbiten, att hon aldrig kommer att få veta vem hennes riktiga mamma är och att det får vara så. Men så trillar hon ner i hålet, och hela boken förändras och vrider sig inåt..
Sällan har jag läst en så stark skildring av det svartaste svarta, av Depressionen som vill sluka dig med hull och hår. Jeanette Winterson vaknar på nätterna sjöblöt av svett och ropar på Mamma. Hon bråkar med den del av sig själv hon kallar Varelsen. Hon försöker ta livet av sig. Varelsen älskar självmord.
Till slut börjar hon istället en komplicerad process för att få veta vilka hennes adoptivföräldrar var. Sökandet efter mamma. Det är slitsamt, det är förtvivlat, men hon måste. Måste för att kunna bli lycklig.
Fotnot: 13 september kommer Jeanette Winterson till Sverige och författarscenen igen.