Esbjörn Svensson. Jan Perneros svartvita fotografier knockar mig. Jazz & Blues firar 25-årsjubileum sista lördagen i oktober och det fina bildspelet på Konsert & Kongress, får mig att stanna upp.
Efter det att Esbjörn 2008 omkom i en drunkningsolycka kan jag vare sig se bilder eller lyssna på honom utan att det snörps åt i hjärtat. Sorg och glädje trängs om utrymmet, för det är också en sann glädje att minnas E.S.T: s grymma framträdanden i konsertsalen. För mig är Esbjörn toppen av allt Great Jazz Club och J & B bjudit på.
Vad minns jag mer efter alla år?
Lionel Hampton poppar upp. Tänk att denne vibrafonist, showman, denne gigant har spelat på J & B. Stort! Till och med så stort att min pappa tog tåget från Eskilstuna för att få vara med om det, en engångshändelse också det.
Stacey Kents debut på festivalen i en liten packad lokal var också självlysande. Hennes röst och tajming tog oss alla med storm. En vokalist som gjorde något nytt av det välbekanta. En konsert det pratas om än i dag.
Vad tar jag med mig från årets festival?
Jo, att den kändes pigg och fräsch. Att bluesmusiken fick ta större plats igen (BRA!) och att det rådde en cool, avspänd stämning kvällen igenom. På något sätt hade Arenabolaget, som i år gick in som medarrangör, trollat bort de långa köerna. Det varsom alltid varmt och trångt i de mindre lokalerna, men man kom in i alla fall. Och fick vara med.
Två akter stack ut mer än andra. Jag blev förälskad i Vivian Buczek från Malmö. En vokalist som liksom sjunger med hela kroppen och som visar att hon älskar det hon gör - och det smittar av sig på musiker och publik. Samtidigt har hon full kontroll över sin röst. Claes Cronas trio är mer än ett kompband, det är tre solister som samsas broderligt om utrymmet. Gästmusikern Peter Asplund är en ypperlig trumpetare, en finfin sångare och en fullfjädrad entertainer.
När årets affischnamn Mavis Staples mer eller mindre stapplar in på scenen i Crusellhallen befarar jag att bäst före datumet gått ut för längesen. Men hon kommer igen starkt. När hon efter att ha sjungit The Bands klassiker "The Weight" hyllar trummisen/sångaren Levon Helm, som avled i strupcancer i somras, får hon med sig Crusellhallen i en lång applåd. För ett svindlande ögonblick kändes det som om Linköping just då var en del av en rörelse, ett större sammanhang.
Återväxten är god. Det visade till exempel bluessångerskan Lisa Lystam från Mjölby, som har det som krävs. Röst, utstrålning och känsla. Jag gillade också Daniel Norgrens förmåga till explosiv utlevelse. Veteraner i gamet som Knock Out Greg och Cirkus Prütz gjorde också bra ifrån sig och höll traditionen vid liv.
Kvällens bästa gitarrist fanns dock i Mavis Staples Band. Med ett fantastiskt kroppsspråk och stor dynamik förvandlade Rick Holmstrom gospeln "Just a closer walk with thee" till en skön musikalisk berg- och dalbana.
Samma låt som för övrigt Britt Damberg fick en hit med för exakt 50 år sen, "Hälsa Mikael från mig". Med denna omistliga upplysning tar jag farväl av årets festival och ser fram emot mer Jazz & Blues 2013.