Boken "Ett stulet liv" är en memoar och inte roman, även om berättelsen ter sig overklig. Den är skriven med ett enkelt språk och en aningen stökig struktur. Det går ändå inget. För "Ett stulet liv" är en bok som aldrig skulle ha behövt bli skriven, om inte livet vore så oväntat smärtfullt och människor så hänsynslöst grymma. Det är inte bok att läsa som en estetisk upplevelse, utan för att den måste läsas eftersom den också måste bli skriven. Nu när det ändå har hänt.
Jaycee Dugard berättar om den barndom som gick förlorad då hon som elvaåring blev kidnappad, bortförd och utsatt för återkommande sexuella övergrepp. Fångenskapen varar i 18 år. Under denna tid föder hon två barn och växer gradvis samman med den sjuka och isolerade värld hon befinner sig i. Någon annan tillvaro finns inte att tillgå.
När förövarens psykiska sjukdom tilltar uppdagas allt av en uppmärksam övervakare.
"Ett stulet liv" hör till en speciell genre av litteratur som jag har ett ambivalent förhållande till. Tuffa berättelser om ohyggliga barndomar. Att läsa dem av nyfikenhet känns motbjudande. Men ser man författarens skrivande som en terapeutisk handling, är det också vår uppgift och skyldighet som medmänniskor att läsa dem. Orden behöver en adressat. Vi som inte var där.