BOK
Jan Gradvall
Nyponbuskar, nyponbuskar hela vägen nyponbuskar
Albert Bonniers Förlag
Om ”den första generationen” bestod av namn som Mats Olson, Håkan Lahger och Lennart Persson. Då kan vi för enkelhetens skull kalla dem för ”den andra generationen”. Popskribenterna som i kvällstidningarna och i magasin som Nöjesguiden, Slitz och Pop etablerade den skrivna popjournalistiken på riktigt allvar i Sverige. Jag pratar om namn som Andres Lokko. Kristina Adolfsson, Kjell Häglund, Susanne Ljung och Jan Gradvall. Med inspiration från, främst, engelska magasin som NME, Smash Hits, The Face och I-D och med förebilder som Julie Burchill, Tony Parsons, Jon Savage och Chris Heath gjorde de populärkulturen till något värt att analysera och ta på blodigt allvar.
Skribenterna i ”den andra generationen” var enormt viktiga för oss som växte upp med omättlig aptit på den senaste popmusiken. Det var genom att trålläsa deras texter (och de utländska magasin vi kom över) som vi fick koll på vad som hände i popvärlden. Det här var långt innan jorden snurrade i realtid på nätet. En tid då tidningarna fortfarande var det effektivaste sättet för smaker, moden och trender att färdas över världen.
”Den andra generationen” var upplysare och smakdomare i ett. De kunde på 1980- och 90-talet, genom hyllning eller sågning på egen hand lyfta eller sänka en artist. Skribenter med den typen av makt har vi inte idag. Antagligen för att antalet röster och kanaler är så ofantligt mycket större nu. Och för att musikutbudet i ett uppkopplat Sverige är enormt om man jämför med den tid då ”den andra generationen” regerade i spalterna. Då kunde man resa till London och köpa skivor som det sedan tog månader innan någon välsorterad skivbutik i Sverige fick in i sortimentet.
I dag är det inte någon etablerad tidning eller magasin som ser som sin huvuduppgift att lyfta fram nya artister eller genrer. Möjligen att Sonic och Nöjesguiden fortfarande har kvar rester av dessa ambitioner, men det funkar inte. Nätet, med bloggar, streamingtjänster och sociala medier har ritat om musikjournalistikkartan i grunden. Egentligen är det märkligt att så många dagstidningar fortfarande håller fast vid att trycka traditionella skivrecensioner i papperstidningarna, när det är omöjligt att bevaka skivflodens enorma omfattning på en tabloidsida, och då recensionsformatet lämpar sig bra mycket bättre för nätupplagor, där det finns möjligheter att länka läsaren vidare till såväl musik som referenser.
De flesta i ”den andra generationen” har i dag slutat skriva om musik. Susanne Ljung är modejournalist och hörs i P1, Kjell Häglund jobbar på kommunikationsbyrå och Kristina Adolfsson är chefredaktör på Arbetsförmedlingen. Det är egentligen bara Andres Lokko och Jan Gradvall som har fortsatt att skriva om popmusik och även om de båda fortfarande recenserar skivor är det främst som krönikörer och reportageförfattare de spelar roll i dag.
Jag Gradvalls bok ”Nyponbuskar, nyponbuskar hela vägen nyponbuskar”, döpt efter en strof i Lars Winnerbäcks Linköpingsepos ”Söndermarken”, tydliggör paradigmskiftet inom den svenska popjournalistiken. Här radas det upp artiklar om stora artister, så som Carola, Kent, Lars Winnerbäck och Swedish House Mafia. Den som letar upptäckarglädje och rapporter från popmusikens frontlinjer har inget att hämta. Som sagt, ingen tidning betalar eller står för den typen av popjournalistik i Sverige idag.
(Sen ska det i ärlighetens namn sägas att Jan Gradvall redan 1994 skrev sig ur rollen som upptäckare och frontreporter när han slog fast att han som medelålders popkonsument hellre gick upp och såg reprisen på "Antikrundan", söndag morgon än stod på klubb lördag kväll!)
Men Jan Gradvall har anpassat sig väl till den nya tidens förutsättningar, han har sedan länge bytt sina engelska skribentförebilder mot amerikanska från prestigepublikationer som The New Yorker och Vanity Fair. Och det är den typen av reportage han vill skriva, närgångna, välresearchade och detaljerade. Han lyckas väl. Är en stilist av klass. Texterna förmedlar kunskap utan att förlora nerv eller bli självupptagna och duktiga på läsarens bekostnad. Han berättar med absolut gehör för detaljer.
Synd bara att han inte har samma gehör i sina analyser. Trots sin stora kunskapsbank och sin långa erfarenhet är Jan Gradvall ingen pålitlig analytiker. Det blir fullt av stolpträffar, några går in, medan andra studsar åt helt fel håll. Exempelvis envisas Jan Gradvall med att motivera något som intressant bara det är stort, omtyckt och säljer bra. Och ibland skriver han märkliga saker som: ”Det unika med Swedish house Mafia är att de är ett massivt mainstreamband som ändå fortfarande betraktas och agerar som ett undergroundfenomen.” eller drar snurriga slutsatser som: ”Finkultur speglar hur vi vill vara. Populärkultur speglar hur vi egentligen är.” Hm? Så Kung Oidipus speglar hur vi vill vara och Dancing Queen hur vi egentligen är?