Tjugo färgstarka verk laddar rum och väggar med energi. Några målningar visades tidigare i våras på Galleri Sander, men de är nu delvis omarbetade. Natur, människor och vilda djur dominerar motivkretsen.
Jan Davidsson är djupt rotad i den östgötska myllan, så man ställer sig ju frågan varför tigrar, giraffer, geparder samt en och annan försynt papegoja letat sin i kretsloppet. Det var tydligen förre galleriägaren på Vättern som kom med förslaget. Inget fel i det, konstnärer är vana vid att få olika uppslag utifrån. Davidsson hanterar ofta denna exotiska köttkrydda med frustande vällust.
Tidigare kunde det tyvärr i mina ögon bli lite väl höga och skrikiga färgtoner. Lite för mycket socker och för lite svartpeppar. Men nu har han landat i sin egen, nya tonart.
Ibland uppstår även i dag partier i dukarna som han inte riktigt lyckats reda ut. En tunn undermålning eller ett plankstruket avsnitt kan få skava mot annars lysande fält. Shit happens. Man förlåter honom gärna vissa brister, precis som i Ferlins kända refräng ”Gud må förlåta mig somliga rader” - eftersom helhetskänslan alltid är mycket levande! Livet är inte fullkomligt och inte konsten heller.
Stilhistoriskt går det att foga in Jan Davidssons konstnärskap i den expressionistiska eran från Göteborgskoloristerna under 1930-40-talen, likväl som X:et Eriksson.
När Davidsson är som bäst är han en gudabenådad målare. En ren naturkraft som dessutom har förmågan att handfast bygga upp starka rumsliga former. Speciellt när de feta färgerna läggs och trycks dit på duken i ett slags skulptural, murande metod är han oslagbar. Imponerande är också hans ständiga produktivitet. Jan Davidsson ger sig aldrig. Måleriet, likväl som musiken, är på ett självklart sätt integrerade i hans livsföring.