Daniel Kehlmann:
Jag och Kaminski
Översättning: Marja Müllner
Bonniers Panacheserie
HAN OROAR sig en smula för den begynnande flinten och har en tendens att fumla med rakapparaten. Annars är Sebastian Zöllner en hal 31-åring i karriären, äregirig, uppblåst och självöverskattande. Han behärskar grundregeln: slicka uppåt, sparka neråt. Tyck som de andra, knyt kontakter i salongerna. Han är om inte kritiker så åtminstone kulturjournalist och konstrecensent på "flera större tidningar".
Nu står han inför sitt livs uppdrag. Så stort är det att han minsann gjort noggranna förberedelser i "nästan två veckor". Zöllner ämnar bli den bortglömde, gamle konstnären Manuel Kaminskis levnadstecknare. Så anländer han, med diktafonen inom räckhåll, till alpbyn dit Kaminski -- en gång i tiden Matisses elev och Picassos polare -- dragit sig undan. Någon biografi vill konstnären själv inte kännas vid. Det blir ett frostigt första möte. Och dottern Miriam visar sig vara en svårforcerad grindvakt.
Recensenten är jag-berättare i den roman med vilken tysken Daniel Kehlmann (f 1975) introduceras på svenska. Att den utkommer i Panache, Bonniers lite exklusivare bokserie, förefaller logiskt. Titeln är också helt i sin ordning, "Jag och Kaminski".
Bastian, som han kallas, är nämligen inte överdrivet intresserad av Kaminski. Gamlingen är snarare en språngbräda mot rampljuset. Medan strebern stryker kring sitt föremål och drömmer om den förestående berömmelsen ringer flickvännen. Hon har packat ner hans saker. Det är slut.
Projektet måste emellertid fortskrida och Bastian gör vad han kan för att komma den näst intill blinde Kaminski in på livet. Får korn på en ungdomskärlek, som kanske kan bringa ljus över konstnärskapet, och tar likt en kidnappare med sig gamlingen på en odyssé med bil och tåg. De hamnar bland annat på en vernissage, där Kehlmanns inblickar i kulturlivets klichéer och ängslan firar subtila triumfer.
Det är en stillsamt underhållande roman, samtidigt oroande, med en tragisk klangbotten. Den för tankarna till Hans-Ulrich Treichels "Tristanackordet" och man undrar om det är en tysk romanspecialitet, detta att låta en grön interpret konfronteras med ett egocentriskt geni. Men Kaminski förblir undanglidande, diffus. Bastian når inte fram.
Ju längre romanen lider, desto mera tycks den, medelst speglingar och dubbelexponeringar, handla om jagets tillkortakommanden, ömkliga strävanden och förljugna självbild.
Med författarens benägna bistånd genomskådar läsaren på ett tidigt stadium centralgestalten. Det skapar successivt en mild sympati. Hur kan han vara så, fastän seende, blind? Han är kort sagt en fejk, rörande ambitiös i sin roll, dock renons på kunskap och engagemang. Förutom äran, positionen och inflytandet vet han inte vad han vill med sitt värv. Det vimlar av Bastians i kulturlivet, och övriga samhället.
"Det tänker jag citera", replikerar han på en av Kaminskis fåtaliga utläggningar. "Ni ska inte citera det, Zöllner, ni ska lägga det på minnet!" Journalister med anlag för skamkänslor bör avstå denna roman. Andra har en högtidsstund framför sig.