Åsas krönika
Hej alla engagerade, underbara människor som kommit hit för att fira Internationella kvinnodagen 2015.
Först och främst – tusen tack för inbjudan att få tala i ett sånt här fint och viktigt sammanhang. Det var ju här i Skäggetorp, som vi på Correns kulturredaktion upplevde en omtumlande, lärorik vecka för en månad sen bara.
Ja faktum är att vi inte haft så roligt sen Tomas Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur (2011).
Vi satt ju och jobbade en vecka inne på Medborgarkontoret här intill och hade nog inte trott att mottagandet skulle bli så varmt och att vi skulle hitta så många intressanta kulturutövare att skriva om.
Jag vill särskilt välja en kvinna som gjorde starkt intryck på mig.
Divine Blessing.
Många av er känner kanske till henne, hon är gospelsångerska och en person som delar med sig av sitt liv. En person som sprider glädje omkring sig.
Hon kommer från Kongo, ett plågat krigshärjat land, hon tvingades på flykt, hon trodde hon hade förlorat sin man som var försvunnen, hon svalt i flyktingläger med sina barn och hon misshandlades och hon våldtogs.
Nu är hon tacksam för sitt nya liv i Skäggetorp, med stor familj och maken som mirakulöst återfanns.
Där fick jag lite proportioner på mitt eget liv! Tack för det Divine Blessing!
Så som sagt – en stor ära för mig att få tala här idag.
För en sån som jag som växte upp i en genommanlig miljö i Värmland, på en bruksort - Hagfors – där gällde skogsbruk, järnverk, manlig råstyrka, rutiga skjortor.
Där idealet var bilar och bärs.
Jag fick lära mig skjuta med gevär och köra traktor – och feminism visste jag inte vad det var. Min mamma och pappa uppfostrade mig ungefär likadant som min bröder, som jag uppfattade det.
Jag brukar säga att jag trodde att jag var pojke tills jag fick barn.
Ja, inte i min sexuella identitet, men på ett omedvetet sätt förstår jag nu efteråt att jag fattade att skulle man få leva fritt och göra roliga saker – då skulle man vara pojke.
Mina storabröder var pojkar, The Beatles var pojkar, The Rolling Stones var pojkar, John F Kennedy var pojke, fast lite äldre…. ALLA som gjorde spännande saker var pojkar. Så jag var också pojke.
Jag såg inte alls strukturerna, det var inget jag brydde mig om eller behövde bry mig om.
De här strukturerna där mannen är norm, de som slog mig först när jag inte längre kunde vara en pigg och kul pojkflicka, lite av en maskot egentligen, som kunde jobba jämnt och tålde ett grovt skämt minsann.
Så fick vi vårt första barn, min man Anders och jag, vår dotter Johanna.
Anders skulle vara pappaledig två –tre månader – det här är 30 år sedan, så det var mycket då. Tyvärr delade vi inte lika, det hade ju varit det allra bästa. För både mig och Anders och Johanna – förstås.
Men så berättade jag för min mamma och pappa att Anders skulle vara pappaledig –
Men kan du inte frilansa och jobba lite hemma, skriva nåt på lediga stunder… Anders måste ju tänka på karriären och sin lön, sa min älskade pappa.
Jag minns hur fruktansvärt besviken jag blev! Pappa! Min idol! Jag fattade ingenting . Pappa som aldrig gjort skillnad på mig och mina bröder
Man får dock komma ihåg att han var född 1914 – före kvinnlig rösträtt till och med. Men det tänkte jag inte på då – jag blev bara fruktansvärt ledsen och besviken.
Han ändrade sig sen – och stödde mig i allt jag gjorde, precis som mamma.
Men feminist? Det var nog ingen av dem, vad de själva trodde... Och själv förstod jag som sagt inte alls behovet förrän långt upp i vuxen ålder.
Nu frågar jag mig – hur kan någon INTE vara feminist i dag?
När medvetenheten är så mycket större, när fakta finns framme. När alla vet att kvinnor totalt sett tjänar mindre och får mindre pension därför. När tjej- och kivnnojouren i Linköping tog emot 455 kvinnor som misshandlats eller förtryckts av sin egen man, bara under förra året.
Allt vi uppnått måste vi kämpa vidare för, det ger sig inte själv. Vi måste hålla i och kämpa på.
Jag ska snart berätta varför det är bra FÖR ALLA! Det finns forskning på det!
Men först en liten tillbakablick: Minns ni hur det var för inte SÅ väldigt länge sen. Statsministern då, Göran Persson, förklarade plötsligt att han var feminist. Det blev ganska mycket fnysningar – hur ärlig var han?
Och folk sa – nu ska ALLA vara feminister. Fnys fnys.
Men ändå. Hans uttalande – av övertygelse eller beräkning – speglade ändå en strömning i tiden.
En varm ström av ökad medvetenhet och mänsklighet. Som gick hand i hand med Priderörelsen, Berlinmurens fall och avspänning mellan Öst och Väst.
Men när mina kollegor på Correns Mjölbyredaktion i höstas frågade lokala företrädare för sex partier ville INGEN säga att hen var feminist.
”Ordet har många tolkningar” sa nån. ”jag har svårt för den här uppdelningen”, sa en annan.
De menade nog att ordet fått en partipolitisk innebörd och kanske ville de ta avstånd från uppstickarpartiet Feministiskt intitiativ
Men ändå! Man häpnar.
Hur kan någon INTE vara feminist. Vad är det med ordet som bränner?
Feminism betyder att man tror på och vill uppnå lika villkor och möjligheter för män och kvinnor.
När det gäller ekonomiska, sociala och politiska förhållanden.
Farligt?
Ja, tydligen.
+ Tydligen så farligt att många idag värjer sig som lokalpolitikerna i Mjölby
+ Så farligt att flickor i Pakistan inte ska få gå i skolan, enligt talibanerna.
+ Så farligt att kvinnor i Sauiarabien inte får köra bil (och med den staten ska vi ha försvarssamarbete! Skandal! Jag hoppas verkligen att regeringen fattar rätt beslut nästa vecka) eller gå ut utan manlig beskyddare.
+ Så farligt att svenska kvinnliga debattörer kan få ta emot grova anonyma mejl med hot om sexualiserat våld – om de råkar skriva något i triangeln feminism, rasism, hbtq. Nu senast var det den duktiga, professionella Alexandra Pascalidou som nästan knäcktes av anonymt hat.
Det är ju inte klokt – har folk ingen uppfostran, som min kompis utbrast!
Hela vår samtid är full av en sån obehaglig, otäck, äcklig sörja av hat som pumpar runt i mörka kloaker på internet . Det är ett fåtal som står för detta – men ändå!
Hatet gagnar ingen, men skadar många. Det måste vi komma ihåg – håll ner tonläget, följ inte med och hata tillbaka !
Och i den där åsiktssörjan finns:
Hat mot judar. Hat mot muslimer. Hat mot homosexuella. Och hat mot kvinnor.
Hatämnena följs åt som raggiga, vilsekomna hundar. Hatets hundar.
Då vill jag se feminismen som den fredsrörelse den är och alltid har varit.
Som en motkraft - mot hat.
Jag tror tyvärr att hat oftast är en manlig verksamhet – av någon anledning. Kanske är det rädsla av att förlora sin självklara nummer-ett-position i samhället som driver dessa människor?
Men det är en mycket stor och viktig uppgift att kämpa emot detta hat och denna hårda ton – och det måste vi göra tillsammans, kvinnor och män!
Men varför är jämställdhet egentligen viktigt – för alla?
Det finns en stor forskningsstudie som visar att om vi vill ha fred och frihet från förtryck – då ska vi ha jämställdhet.
Fyra amerikanska professorer har undersökt en rad faktorer i 175 länder på jorden. De tittade på sådant som våld mot kvinnor, lagar, representation i parlament, förekomst av könsstympning osv.
Och det finns ett glasklart tydligt samband – i de länder där kvinnor förtrycks mest, där är det också farligast att leva och bo för alla. Där råder krig, våld, terrorism. Jag säger bara IS så förstår ni vad jag menar. ..
Och de här skurkländerna eller styrena, de är inte bara farliga för dem som bor där – de hotar också andra länder. De hotar världsfreden.
Forskarna går så långt att de ser framtidens kamp mellan civilisationer som en kamp mellan dem som anser att kvinnor är människor och dem som förtrycker kvinnor.
Det är INTE en kamp mellan religioner eller etnicitet, nej, nej, glöm den synen – det viktiga är jämställdhet mellan könen.
Därför måste vi fortsätta att hålla i och utveckla jämställdheten i Sverige.
Kvinnor och män tillsammans. Alla vinner på det. Det går inte att sitta nöjd och tänka att jaha ja, nu är det ju klart allting, nästan hundra år med kvinnlig rösträtt och nu är vi framme vid målet
Nej nej – vi måste hålla i! Och kämpa på.
Se på den pakistanska skolflickan Malala Yusafzai, 17-årig Nobelpristagare i fred.
Jag hoppas att ni såg hennes tal i Oslo, eller kanske i FN, eller hos Skavlan tidigare? Eller läs hennes bok ”Jag är Malala”. Oerhört inspirerande!
Och vad är hennes i grunden enkla budskap – jo, utbildning. Flickors rätt till utbildning. Så enkelt och så självklart och den naturliga vägen framåt.
Malala och Divine Blessing – som jag nämnde tidigare – är själva sinnebilden av icke-hat.
Så hur kan någon inte vara feminist? I en värld som på många sätt blir bättre (det får vi aldrig glömma) – men som också plågas av hat, krig och terrorism.
Fattigdomsbekämpning, utbildning, kvinnors rättigheter! De tre går hand i hand.
Tusen tack… tack för att ni ville lyssna på mig denna Internationella kvinnodag 2015.
En dag för fred och mot allt vad hat heter!