– Det är en ganska lång historia. Jag gjorde en kurs för mina litteraturvetarstudenter på universitetet om essän som genre och i samband med den hade vi bland annat en del om teman som återkommer i essähistorien: sysslolöshet, ledighet och lättja. Det tyckte jag var spännande för det här med lättja är ju något som varit negativt laddat i historien, men i essän har det hyllats istället.
Du har verkligen gått till botten med detta in din bok ”Att slå dank med virtuositet”.– Ja. Jag hade väl inte trott att det skulle bli en så tjock bok när jag började med det men jag ville ha med många fotnoter och då blev det ganska omfångsrikt. Det tog ganska lång tid.
Hur lång tid?– Jag har inte skrivit hela tiden men jag började 2012.
Men den är inte sprungen ur någon egen sysslolöshet?– Nej, det kan man verkligen inte säga. Jag är intresserad av saker som är helt motsatt så som jag själv är och fascineras av människor som kan göra ingenting, det är jag dålig på själv.
Hur är möjligheterna för essäister att retirera till avskildhet i dag?– Jag tror att det är väldigt svårt att göra det i dag. Så länge man har en dator och en internetuppkoppling måste man aktivt välja att dra sig tillbaka för att inte ständigt vara uppkopplad och veta allt om alla precis hela tiden.
Satt du i avskildhet under arbetet med boken?– Ja, det är intressant för att jag har suttit mycket hemma och skrivit. På kontoret på universitet har det varit mycket ljud och rörelse. Men jag har även varit lite i Paris och skrivit. Det finns ju en romantisk bild av att man ska sitta i Paris och skriva. Det är inte mycket i boken som är skrivet där men en del viktiga delar är från ett hotellrum i Paris, det var ett sätt att leka lite med den romantiska bilden.