En Stureplanskille som har allt, är rätt dryg och ytlig och plötsligt förlorar synen och lär sig ödmjukhet och livets sanna värden. Snabbt uttryckt är det vad "Ego" handlar om. Det låter kanske som en djup klyschfest och ja, är du över 15 år har du garanterat sett alltihop förut. Ändå är jag beredd att dra en lans för "Ego". Trots brister, som att handlingen mestadels berättas i stället för visas och en ofärdig känsla i klippningen, finns här något charmigt och bra. Framför allt handlar det om en känsla av att alla inblandade, inklusive långfilmsdebuterande regissören Lisa James Larsson, är snart färdigslipade diamanter som kommer att blixtra i allehanda strålkastarljus framöver.
Speciellt huvudrollsinnehavaren Martin Wallström är en superstjärna i vardande. Han lyckas ge liv åt den egentligen rätt triste figuren Sebastian, som har musikerambitioner men lever på pappas pengar och behandlar tjejer risigt. Kemin mellan honom och Mylaine Hedreul fungerar mycket bra. Hon spelar den personliga assistenten Mia, som snabbt kommer Sebastian nära men inte alls är hans typ, utseendemässigt.
De kommer från skilda världar, fast egentligen är filmen inte särskilt intresserad av att skildra hur det är att leva som ung i ett polariserat Stockholm. Problematiken landar snabbt i att vissa tjejer är platinablonderade och porriga på dansgolven kring svampen. Medan andra är brunetter, bor i 50-talsstajlade hem och bär ordentliga mössor när det är kallt.
Det är väl ok, det hör den ungdomligt romantiska genren till och det finns en lätthet och humor i storyn som väger upp. Värre är att vi om Mia får veta tämligen lite. Medan Sebastian så småningom nyanseras förblir hon ytterligare en i raden av unga kvinnliga filmrollfigurer som kliver in i en prövad ynglings liv och förändrar allt med sin käckhet och sunda vanlighet. (TT Spektra)