Fram till sin död i januari 2010, 91 år gammal, avvisade den extremt tillbakadragne J D Salinger (i princip) alla tankar på iscensättning av sina verk. Sedan dess har möjligheter öppnats för bland annat en filmatisering av klassikern ”The Catcher in the rye” (Räddaren i nöden, 1951).
”Franny och Zooey” (1962) har enligt somliga redan tolkats, eller parafraserats. I ”The Royal Tenenbaums”. Att Salinger inspirerat regissören Wes Anderson är hur som helst uppenbart.
Två år efter att Holden Caulfield, huvudperson i ”Räddaren i nöden”, med exempellös framgång brutit ny mark åt efterkrigsgenerationerna publicerades ”Nine Stories” (Nio noveller, 2010). Där introduceras den dysfunktionellt intellektuella familjen Glass, kring vilken resterande böcker kretsar.
Zooey och Franny är bror och syster. Yngst i en syskonskara om ursprungligen sju. Den gemensamma historien präglas av genialitet, religiös eklekticism och en bohemisk och konstnärligt intellektuell approach, där de stora författarna placerats i högsätet.
Familjen Glass ”estoriska familjespråk” - och anspråk - har kostat på. ”Jag är ett tjugofemårigt missfoster och hon är ett tjugoårigt”, säger Zooey till modern Bessie i en obetalbar dialogscen.
Eller snarare monolog – här PRATAS det nämligen, i stora underhållande sjok. Känslostarkt, teatraliskt, sarkastiskt; boken bjuder på mängder av träffande repliker.
Som när Franny vill förklara sin hastigt påkomna instabilitet för inbilske pojkvännen Lane:
”Jag är bara trött på allt ego, ego, ego. Mitt eget och alla andras. Jag är trött på alla som vill komma någonstans, göra något lysande, vara en intressant person eller så.”
”Franny och Zooey” har analyserats i detalj, teman har avtäckts och vadmera. Helt oavsett är ”denna torftiga lilla bok” (Salingers egna ord) kolossalt underhållande.
Fotnot: Första svenska översättningen av ”Nine stories” bär samlingstiteln ”Till Esmé, kärleksfullt och solkigt”.