Oceans twelve
Regi: Steven Soderbergh
I rollerna: George Clooney, Brad Pitt
Land: USA/Australien
Speltid: 2 tim 5 min
Censur: barntillåten
Filmstaden i Linköping
HOLLYWOODS FRÄNASTE kompisgäng har återförenats för att roa sig, på vår bekostnad, med en intern liten sällskapsdans. För ett par år sedan samlade Steven Soderbergh och kompisen George Clooney en imponerande rollista för att göra en nyinspelning av den gamla coola inbrottsfilmen "Oceans eleven". I händerna på Soderbergh & Co blev det en snygg uppdatering ihågkommen för antalet stjärnor som gick med på låga löner för att få jobba med gänget.
Säkert är gänget viktigare än något annat i uppföljaren "Oceans twelve". Clooney, Brad Pitt, Matt Damon, Andy Garcia, Julia Roberts, Catherine Zeta-Jones och de andra har säkert riktigt roligt ihop. Och Steven Soderbergh är en man med osviklig bildkänsla. Det verkar som om han kan snyta ur sig ultrasnygga bilder, läckert tempo, underbara färger och grandios stämning hur lätt som helst. Han kan få allt att kännas bra.
Inledningsvis är jag också förförd av lättsamheten och av det så fantastiskt snygga. Jo, jag får säga det en gång till, det ser fenomenalt ut. "Oceans twelve" är väldigt lätt att titta på.
Så pass skickligt är gänget. Och deras lekfullhet sipprar igenom ibland. Framför allt när deras karaktärer narras med sina verkliga stjärnpersonligheter. Det är bra.
Men till skillnad från första filmen får vi aldrig frossa i härligt planerade kupper, snygga knep och andra gimmicks som hör till genren. De sakerna bara svischar förbi och det gör att berättande aldrig tar fart och blir spännande. Det kittlar inte ens. Allt är mest flams och trams i en katt och råtta-lek vars ständiga vändningar blir allt tråkigare ju närmre slutet vi kommer.
Personligen hade jag hellre sett en hel film med den läckra franska tjuven som vårt inbrottsgäng tävlar mot för att se vem som är "världens bästa". Ni hör att det låter ganska lamt. För mycket skojig återträff, för lite verkstad.