Temat för konsthallen Passagens nya utställning är tillit.
Ett alltför öppet begrepp tycker Correns kritiker Bo Borg, som saknar ett engagerande tilltal.
KONST
LIT -- Om tillit och misstro
Passagen i Linköping
Pågår till 16 april
Vid entrén står en tom arbetsplats. Allt är grått; skrivbordet, stolen, lampan, telefonen, papperet och pärmarna. Sidorna är tomma, telefonen är tyst och lampan lyser inte.
Var så god, en arbetsplats där allt finns. Men jobbet att ge scenografin innehåll ska du själv utföra. Utställningen, står det i bruksanvisningen, kan ses som ett pussel du kan lägga på eggen hand. Eller som lösryckta fragment. Du har en viktig roll.
Det övergripande temat är tillit, ett poröst och öppet begrepp som kan stå för allt möjligt. Under taket hänger det som utom du själv ingår i spelet. Det är stora textiltryck som bygger på etsningar av Martin Etherton Friberg. Jag gissar att det är porträtt.
Som traditionella konstverk betraktade är de inget vidare. En stel och livlös teckning. Teatraliska ansiktsuttryck. Men det är rimligtvis inte det det handlar om här, för då skulle de rimligtvis ha gjorts bättre.
På andra sidan finns porträtt av samma personer bakom små tackglas. Det visar sig vara pekskärmar. Om man tar på skärmen kan en flicka blinka. Eller en allvarlig le. Interaktiva bilder förvisso. Men till vad nytta? Fast det är klart att det är rart att någon blinkar eller ler om man ägnar sig åt den.
På en vägg en jätteplansch med ändlösa rader av ord. Det är nyckelord ur radions nyhetsflöde. Nyheterna förändras, men samma ord kommer igen. Kanske skapar standardorden sina egna sammanhang som styr och likriktar vår syn på det som händer i världen.
Sedan följer det som är vanligt på samtidskonstutställningar. Ett inrett rum, med föremål som bara är rekvisita, andra som har mera symbolisk innebörd. En miljö där några av personerna skulle kunna bo.
I ett annat rum projiceras en bild av en busshållplats (med skorsten!?). Ur högtalarna hörs röster som berättar om olika uppbrott i livet. På ett annat ställe en soffa framför en stor teckning med en vacker vy ackompanjerad av fågelkvitter.
På sätt skapas olika miljöer där vi kan pendla mellan utställningens både fiktiva och högst reella rum och realitet och vardagslunken på Passagen.
Utställningen är ett resultat av en högskolekurs där Martin Etherton Friberg och Stefan Holmlid är ledare.
Visst är det som Shakespeare sa att världen är en scen och människorna bara skådespelare. Men här är konceptet för lösligt och scenografin för oengagerande för att någon spänning ska uppstå i iscensättningen och att vi ska ta någon annan roll än förströdd utställningsbesökare.