Inte riktigt i klass med boken

DRAMA

CCC

Mig äger ingen

Regi: Kjell-Åke Andersson

Manus: Pia Gradvall, efter Åsa Linderborgs roman

I rollerna: Mikael Persbrandt, Tanja Lorentzon, Sten Ljunggren

Visas i Boxholm, Linköping, Mjölby, Motala och Norrköping

– Pappa?

– Ja, vad är det?

– Är vi kommunister?

– Ja, men berätta det inte för någon.

Härdaren Hasse och hans femåriga dotter Lisa är bästisar och bundis. De bor i en trea i Viksäng, ett av Västerås ytterområden. Mamman Katja har lämnat dem och väntar nu barn med sin nya käresta.

Det är 70-tal. Hasse jobbar på Metallverken. Han arbetar med stål som hettas upp i ugnar där temperaturen når ända upp till tusen grader. Han står där i gnistregnet som en veritabel ”working class hero”. Men Lisa tänker mer på honom som draktämjaren, som med list och mod och oändlig skicklighet vågar närma sig drakarna i kvarteret Kopparlunden.

Lisa delar med sig av drömmarna. Hon känner nog på sig att pappa också behöver någon att dela sina drömmar med. Åsa Linderborgs roman ”Mig äger ingen” fångar barnets obrottsliga lojalitet och kärlek till en alkoholiserad far, som kämpar hårt för att inte totalt falla igenom.

Boken har sålts i en halv miljon exemplar. Men filmen får nog nöja sig med en mindre publik. Den saknar romanens dynamik, jag kan tycka att Kjell-Åke Andersson stundtals blir för övertydlig på bekostnad av berättartempot.

Men Andersson har fin hand med skådespelarna och Mikael Persbrandt gör en av sina bästa roller någonsin. Hela tiden på sin vakt, rädd för att mista det han har, bättre att ligga lågt, att knyta näven i byxfickan. Men stundtals också försedd med en smittande charm.

– Är vi kommunister?

– Ja, men berätta det inte för någon.

Det trovärdiga, finstämda spelet mellan Hasse och de flickor som gestaltar Lisa (Ping Mon Wallén, 5 år och Saga Samuelsson,11år) är filmens främsta tillgång. Kärlek framspelad med fingertoppskänsla.

Men allt är förstås inte kärlek. Filmen innehåller några ohyggliga scener med en förnedrad, alkoholförgiftad Hasse. Då är misären total och Lisa inser att hon måste göra ett livsavgörande val.

Filmen skildrar också svensk arbetarrörelse på väg mot sönderfall. Farfar (Sten Ljunggren) visar varken förståelse eller prov på solidaritet, han hackar elakt på Hasse in i det sista. Brodern Julle (Nils Moritz) är mer förbannad på anstormande feminister än på kapitalisterna på ASEA. Drömmen om paradiset (Kuba) tynar bort. Och vad händer då med oss människor, när drömmarna dör?

– Pappa, är vi kommunister?

– Ja, men berätta det inte för någon, svarar Hasse och knyter näven i byxfickan.