Hm. Jag vet att jag bara härom månaden på denna plats firade att vi äntligen sett ett underhållnings-tv-skifte. Förbi var talangjaktseran, inne var tiden för kända artister som berättade om sig själva och gjorde det de är bra på.
Nu får jag redan revidera den ståndpunkten, märker jag. Dels för att det tog ungefär en kvart efter att eftertexterna till ”X Factor”-finalen rullat förbi innan TV4 berättade att man plockar fram ”Idol”-skelettet från vinden igen.
Dels för att jag redan börjar få för mycket av det goda när det gäller alternativet. ”Stjärnorna på slottet”, ”Så mycket bättre”, ”Berg flyttar in”… Det tar aldrig slut.
Efter att ha ägnat de senaste onsdagkvällarna åt ”Mia på Grötö” känner jag plötsligt att jag inte vill veta ett ord mer om våra artister, idrottstjärnor och programledare. Och då finns ändå alla förutsättningar: Programledaren Mia Skäringer är på min fem-i-topp-lista över favoritkändisar. Jag är egentligen jättenyfiken på Anja Pärson, Henrik Dorsin och Amanda Ooms. Skärgårdsmiljö är ändå skärgårdsmiljö.
Och egentligen är jag inte less på att höra intressanta människor berätta om sig själva. Så klart inte. Det är bara att det har blivit en sån hets att hitta det känsliga och genuina att allt annat skalats bort. Vi får ingen chans att som i vanliga livet lite lugnt lära känna en person innan vi kastas in i de allra mest vidöppna själsdjupen.
När Anja Pärson redan fem sekunder in i programmet berättar om hur hon äntligen funnit sitt sanna jag efter att ha stött bort människor i hela sitt liv känner jag mig bara alldeles övermätt. Det som för några år sedan hade känts som en exklusiv, unik inblick i en världsstjärnas inre känns nu bara som ett tv-shop-avsnitt med varumärken som försäljningsvara. Och då är ändå Anja Pärson en inte överdrivet exploaterad person. Att höra Peter Jöback och Alex Schulman ännu en gång gå igenom sina livs umbäranden känns ungefär som att äta rester fem dagar i rad, hur goda de än var första gången jag fick ta del av dem.
Det som gör att jag ändå fortsätter titta är att Tabitha är med. Och att jag känner någon sorts lojalitet med Mia Skäringer, även om hennes fundersamt underfundiga berättarröst bara känns som att Carina Berg har flyttat in ännu en gång. Fast nu i samma hus varje vecka.
Och allra mest handlar det nog om att jag är fullständigt less på allt ätande. När man läser om tv-historien om hundra år kommer det att stå i böckerna: ”2010-talet? Det var då två av tre underhållningsprogram gick ut på att vi fick se kända människor prata med mat i munnen.”