Idylliker, färglyriker, nej, nej, de epiteten täcker alls inte Mona Huss Wallins konstnärskap. Här finns djupa bottnar, vidgade gränser, rivna barrikader i bilder som omgärdar blommande äppelträd, änglatrumpet och kamelia. Den förmodat snabba etiketteringen revideras omgående i denna utställning, främst baserad på litografier men omfattande även några i dubbel bemärkelse tunga oljor med marina motiv från Lofoten och kontrasterande trädgårdsbilder. Däremellan kommer rätt fantastiskt utförda storstadsvyer från både Stockholm, där konstnären är född, och Göteborg, där hon bor.
Men det som etsar sig fast i mitt minne är provokationen, utmaningen med lejon i ateljén som tar skamgrepp på konstnären, eller förlossningsakten, nästan obscen i utförandet, flankerad av tigrar och med en oberörd flicka i förgrunden: "Det finns plats för alla".
Man blir inte färdig med dessa bilder på en gång utan tvingas tillbaka gång efter annan för att om möjligt hitta de djupare bevekelsegrunder konstnären haft för motiven.
Detta gäller i högsta grad även den stora oljemålningen på fondväggen: "Målaren", en androgyn varelse som för sina penslar i hägnet av fruktträdsblomster. Självporträtt, eller vad?