Manusförfattaren och regissören David Ayer verkar närmast besatt av polisfilmer i allmänhet och historier om Los Angeles poliser i synnerhet. Han slog igenom med manuset till ”Training day”. En film som har samma typ av styrkor och svagheter som ”End of watch”.
När David Ayer är som bäst gör han poliser till symboler för centrala frågor för vårt samhälle. Hans poliser slits mellan gott och ont. De är ständigt nära gränsen för vad en polis får göra eller säga. Samtidigt är det solklart att de också är redo att göra gott om de får chansen. Det är den komplexiteten som Ayer är riktigt bra på.
I ”End of watch” är den inre kampen stundtals perfekt skildrat genom skådespelarnas utmärkta insatser. Jake Gyllenhaal är fantasisk att se i en för honom ovanlig roll och han matchas av duktiga Michael Peña som äntligen får ta steget ut ur birollsskuggan.
Filmens realism är tänkt att förstärkas av att de flesta bilderna är filmade av poliserna själva. Jake Gyllenhaals rollfigur dokumenterar nämligen sin vardag för en juridikklass. Ett grepp som mest innebär lite skakiga kameror och inte tillför filmberättandet särskilt mycket. Inte heller blir det mer ”realistiskt” när Ayer använder den tänkta dokumentära metoden för att skapa bilder som liknar FPS-dataspel, spel där man själv agerar skjutare och ser ett vapen framför sig på bildskärmen.
Det är ett tecken på Ayers svaghet som filmskapare. Istället för att lita på dramat överbelastar han sina berättelser med konstlade sidospår som mynnar ut i bombastiska och enkelspåriga slutscener. ”Training day” föll ihop på grund av en idiotisk actionavslutning. ”End of watch” gör exakt samma fel. Det hade varit en riktigt bra film om Ayer inte känt ett behov att överdriva och lämna realismen på slutet. Vill ni se den typen av berättelser kan jag rekommendera utmärkta tv-serien ”Southland”.