Att Raoul Wallenberg var en exceptionellt modig människa vet vi sedan förut. Han drog sig inte för att trots blott alltför verkliga dödshot utmana den nazistiska mordmaskinen och han räddade tusentals judar undan deportation till de tyska dödslägren.
Men Ingrid Carlberg ger i sin stora biografi också bilden av ett organisatoriskt snille som på bara ett par månader skapade en väldig apparat för att utfärda skyddspass med helt annan trovärdighet än de som funnits tidigare, såg till att skaffa hus där tusentals människor kunde bo under officiellt skydd av svenska staten, engagerade hundratals frivilliga hjälpare som såg till att hela räddningsapparaten fungerade.
Idén med skyddspass var inte ny. Den hade bl a tillämpats av Röda Korsets Valdemar Langlet, men respekten för hans pass var inte så stor därför att de delades ut ganska urskillningslöst och dessutom inte framstod som trovärdigt officiella. Wallenbergs skyddspass saknade också allt lagligt stöd, men både genom sin utformning och genom den noggranna kontrollen över vilka som fick del av dem blev de nästan alltid respekterade.
Till Wallenbergs framgång som räddare hörde att han förmådde skapa personliga förbindelser också med några av de högst uppsatta både inom den ungerska regimen och bland de tyskar som organiserade massdeportationerna av judar. Hans representationskostnader var extremt höga, konstaterade han själv i en rapport.
Personligt hjältemod är en sak, men förmågan att se till att detta mod också avsätter resultat i stor skala är Raoul Wallenbergs verkliga storhet.
Efter två månaders arbete i Budapest på hösten 1944 var Raoul Wallenberg inställd på att hans uppdrag i princip var slutfört. Hans skyddsapparat fungerade oklanderligt och han hoppades kunna resa hem. Men då förändrades scenen plötsligt. Makten i Ungern övergick till de inhemska nazistiska pilkorsarna och en period av någorlunda ordning avlöstes av en orgie i godtyckligt våld och mördande. Pilkorsarna buntade ihop judar med rep och vräkte dem i Donau, de bröt sig in överallt där de trodde sig kunna hitta något av värde och slog sönder och plundrade. Under julhelgen var det den svenska beskickningens tur att drabbas.
Under flera veckor efteråt tvingades personalen att söka skydd i källare runt om i staden. Men också under denna period lyckades Raoul Wallenberg skydda huvuddelen av dem som bosatts i de svenska skyddshusen.
När de sovjetiska trupperna efter nyår nådde Budapest sökte Wallenberg kontakt med deras befälhavare för att presentera en plan får återuppbyggnad av landets ekonomi. Av oklar anledning arresterades han istället och fördes till Moskva och det ökända Lubljanka-fängelset.
Enligt det första ryska meddelandet till svenska myndigheter hade Wallenberg omhändertagits och befann sig i säkerhet. Men därefter övergick de till att förneka all kännedom om honom. Istället för att kraftfullt kräva hans utlämning gick det svenska sändebudet i Moskva Staffan Söderblom då tvärtom så långt som att i samtal med höga sovjetiska ledare på egen hand lansera teorin att Wallenberg nog omkommit på vägen - antingen mördad av ungerska pilkorsare eller i en trafikolycka.
Denna svenska flathet var den direkta orsaken till Wallenbergs död - antingen som ryssarna själva påstår 1947 eller efter många fler år i sovjetisk fångenskap.
Ingrid Carlbergs bok ger en imponerande bild av Wallenbergs utveckling från hans barn- och ungdomstid till försvinnandet i Moskva liksom av de svenska myndigheterna oförmåga att i tid ta fatt i kravet på hans frisläppande.
Det är en både bokstavligt och andligt tung bok. Men den är väl värd att läsa.