"Flyga drake" är regisserad av Marc Forster som med "Finding Neverland" bevisade att han kan skapa visuellt hänförande filmer som skapar känslor. Även här får man smyga med näsduken för att dölja tårarna.
Filmen bygger på en populär roman av Khaled Hosseini. Handlingen börjar i Kalifornien där Amir (Khalid Abdalla) precis fått sin roman utgiven. Samma dag får han ett telefonsamtal från en gammal vän och ser tillbaka på barndomen i Afghanistan. Som tolvåring var han bästa vän med sin fars tjänares grabb, den jämnårige Hassan. De delade samma intressen och älskade att flyga drakar, ett enkelt och förenande nöje i Kabul. Men när Hassan överfalls och våldtas av ett gäng mobbare vågar inte Amir hjälpa honom. De starka skuldkänslorna slår en kil mellan deras vänskap och Amir begår ett misstag han alltid kommer att ångra. Som vuxen bestämmer sig Amir bestämmer för att resa tillbaka och sona barndomens synder.
I bakgrunden får vi följa Afghanistan från tiden före sovjets invasion vid slutet av 70-talet och hur kriget tvingar Amir och hans förmögna far att fly till USA. Just skildringen av en familj som tvingas fly och leva som invandrare i USA är rörande. I vuxen ålder återvänder Amir till ett krigshärjat land styrt med järnhand av talibanerna. Folket lever i misär och på fotbollsarenan stenas en kvinna till döds under pausen. Det är den typen av brutala scener som till sist blir för många. Filmen fokuserar så hårt på misär och tragedier att de enstaka lyckliga stunderna blir obetydliga. Den senare delen av filmen tappar också i trovärdighet när Amir plötsligt förvandlas från stel författare till actionhjälte.
"Flyga drake" är en intressant film. Men filmmakarna gnider så hårt på känslofiolen att jag börjar undra om de inte hellre vill plocka bort strängarna och strypa sin publik med dem.