Tänk om "Månfågel", eller någon av de tidigare, "Rum 213", "Sorgfjäril" och "För alltid ?", hade funnits när jag själv var kring 10-11 år och fortfarande hade sommarlov. Så underbart det hade varit.
Inte för att Ingelin Angerborns fyra härliga rysmysare, samtliga med suggestiva omslag av Sofia Liljander, tvunget måste läsas på sommaren, men nog är det något alldeles extra att ha samma årstid i kroppen som i böckerna.
Att liksom uppslukas av hela det gröna, sköna och ibland ganska tryckande som hör den explosivt somriga tiden till, och på samma gång låta sig översköljas av spännande förnimmelser från gliporna i verkligheten; av suget från magiska berättelser skrivna för en speciell åldersgrupp.
Jo, nog kan jag ibland bli rätt avundsjuk på unga läsare av idag ?!
Rekvisitan är annars genremässigt klassisk: Ett speciellt hus eller en miljö, laddad av gåtfull närvaro från andra sidan. Gärna förmedlad via ett djur. En svart fågel, en svart katt, en sorgmantel.
Ett brev anländer, ett märkligt sms söker en nutida adressat; ett pockande spöke behöver hjälp. Som i nyutkomna "Månfågel" där huvudpersonen Vendela, (o)tursamt nog långsjuk i körtelfeber, till slut står inför den trixiga uppgiften att försöka ändra ett historiskt förutbestämt förlopp.
Och hur lätt gör man det?! I vilket fall inte utan assistans, samt massor av list och fantasi från ett helaktiverat sjätte sinne.
Även från den alerta författaren, som å sin sida lättläst och omsorgsfullt knyter samman dåtid med nutid, och förser drömmande nutidslängtan, besviket vänskapstrubbel och roande vardagsrealism med kittlande parallella verkligheter.
Låna och läs!