Göran Westers utställning handlar om ett rent avbildande, kanske med någon mindre, påhittad utvikning. På sätt och vis är det alltså fråga om dokumentation. Det ställs krav på målare som vill prestera högoktanig konst och samtidigt avbilda naturtroget. Åtskilliga är de som vill försöka, för oftast är det ju där man börjar, med avbildandet. Det är dock inte särskilt många som når de fruktbärande höjderna.
Göran Wester befinner sig i alla fall i närheten av en sån exklusiv skara. Man har alltid en del emot sig när man målar realistiska landskap, som misstankar om inställsamhet eller romantisering. Wester har i tillräcklig mån undvikit dessa fällor.
Hans måleri är rakt, drivet, otvunget, utan krusiduller och suspekta ambitioner att behaga. Därför lyckas han tillvarata landskapets kraft vad gäller linjer, perspektiv och färger.
Han är särskilt bra på att skildra hur ytor av vibrerande ljus reagerar i mötet med skuggpartier. Målningen "Varthän..." visar en smal landsväg som oförfärat skjuter in i de mäktiga skuggor som en ålderstigen, men vital lövträdssamling skapar. Inne i det djupa dunklet skär några solstråk som laserstrålar tvärs över vägen. Bilden påminner om vilka spännande detaljer som finns att upptäcka i landskapet, bara man ger sig tid.
Även vinterljuset innehåller ett myller av färger. Dess speglingar i vallgraven runt Vadstena slott kan få en betraktare att inse vilka estetiska värden, vilka fenomen, som uppträder "där ute" alldeles gratis. I några mindre bilder, som på lite håll ser ut att åskådliggöra jämnt färgade sädesfält, visar Wester att även sådana miljöer består av en färgrikedom.
"Mellan Heda och Linköping" är en redovisning av några av östgötaslättens pärlor. De nedslag som görs ger en vink om motivens outtömlighet.
Sievert Sjöberg